"Fröken, hur blir man lastbilschaufför?"

DHL - vad den förkortningen står för tänker jag inte ens börja skämta om - leverar prylar via lastbil ut till privatpersoner och firmor. De har som policy att alltid ringa på under lunchen. Samtliga leveranser ska ske mellan klockan 12-13 och chaufförerna ska alltid bli lika förvånade när man talar om för dem att personen de söker är på lunch. Det är en konstig policy, men den är tydligen framgångsrik eftersom företaget är ett av de ledande distributörerna i Sverige.

Nyss ringde DHL på hemma hos mig.

- Är det Strömberg?
- Nej, det är det inte.
- Är det inte Hälsovägen 16?
- Nej, det här är Friskhetsvägen.
- Jaha.
- Jag vet tyvärr inte var Hälsovägen ligger.
- Nej, det gör inget. Jag vet var det ligger!

Så hoppar gubben in i lastbilen och kör iväg innan man hinner fråga va? varför? vad? var? va? va? VA?!

En gång blev jag drabbad av en chaufför som förhoppningsvis bara sett på Tomten är far till alla barnen för många gånger. När jag öppnade dörren för denne Quasimodo versus Timmy-wannabe skrek han:

- Sara!
- Sara, är inte här. Hon är på lunch, precis som alla andra. Det var en ren slump att jag var kvar på jobbet.
- SAAARAAAAAA!!!
- What the fuck?! Du ska stoppa medicinen i munnen inte öronen!
- Uhu! Hu!! Sara!?
- Jag kan signera paketet åt henne.
- Huh. Uuh.
- Jävla DHL-arsle.
- Uh? Huh. Huuh.

En obeskrivligt bisarr situation. Man kan ju fråga sig hur anställningsintervjuerna går till på DHL.

- Tyvärr måste jag meddela att vi inte kan ge dig jobbet som lastbilschaufför här på DHL.
- Men jag har ju alla körkort som behövs, och mina papper är i ordning och jag har jättegoda referenser.
- Ja, men tyvärr föll du igenom på vårt medicinska och fysiska test.
- Hur är det möjligt? Jag har EM-guld i triathlon. Min hälsa kan inte bli bättre!
- Nja, alltså... Minns du när läkaren bad dig snöra ett par skor?
- Ja, det var beynnerligt.
- Du klarade av det.
- Ja, vem faaan kan inte knyta ett par skor?! Det var det dummaste jag... Uh... Aha. Tack för att jag fick komma i alla fall. Lycka till med rekryteringen.

Ångestladdad gayglädje utan dödsstraff

Sedan jag var typ 11 år har jag haft depressioner, ångest och liknande i olika varierande grader till och från. Jag visste dock inte vad det var förrän långt senare. Jag trodde mest att jag var en allmänt kass människa med svaga nerver. Hur som helst lyckades jag efter 20-årsåldern - helt omedvetet - hålla ångesten ganska dämpad med alkohol. På helgerna festade man och det hjälpte till att hålla ångesten borta, eftersom nu har jag lärt mig att alkohol är ångestdämpande.

Nu är jag 30 och sedan min 30-årsdag har jag knappt druckit någonting. Det har bara blivit så. Tyvärr kom ju ångesten nu när jag inte har något "medicinskt" att dämpa den med. Så istället för att hälla i mig en flaska whisky så sitter jag och gråter i duschen, drabbas av stresshosta, spänningshuvudvärk, irritation, klump i halsen och panikångestattacker. Å andra sidan har jag ingen baksmälla. Fan. Livet är inte lekande lätt alltid. Tur att man har en Emma, två familjer och två katter. Och Internet.

På Internet läser jag något som inte har någonting alls med detta att göra, men jag vill nämna det ändå. Alla utom KD har givit tummarna upp för homoäktenskap. Den nyheten gjorde mig glad.

Det finns två politiska saker som kan göra mig riktigt förbannad och det är dödsstraff och homofobi. Dödsstraff är fullkomligt sinnessjukt och dubbelmoral bortom allt. Det är aldrig någonsin motiverat med dödsstraff, när man ser på det ur sansade ögon. Och homosexuella ska fan i mig ha precis samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Ens sexuella läggning är helt jävla ointressant och är helt privat.

Jag tycker därför också att hets mot folkgrupp är en sinnessjuk lag som bara ökar fördomarna om att minoriteter skulle vara svagare än andra. Det är redan olagligt att ärekränka, hota eller misshandla en annan person - vi behöver inte en extra lag för att förtydliga att man inte får ärekränka, hota eller misshandla en "minoritets"-person. Fullkomligt jävla absurt. Dessutom skadar det yttrandefriheten. Folk ska få tycka vad de vill, så länge de inte bryter mot andra lagar - det vill säga exempelvis uppvigling till brott, vilket man bryter mot om man säger att man borde ge alla homosexuella spö, eller liknande (tror jag iaf, jag är inte juridiskt utbildad).

Jag kan förstå varför man inför hets mot folkgrupp. Det kan jag. Jag tycker dock inte om det. Allt som inkräktar på yttrandefriheten är av ondo. Folk måste få tänka, säga och utrycka vad de vill, även om det är åsikter som inte delas av majoriteten. De politiska ledarna ska inte få bestämma vad vi ska tycka.

Så det så. Det tycker jag, och det har jag rätt till. Än så länge i alla fall.

Konsten att studera

Det låter realistiskt, trovärdigt och sunt när jag berättar för mina arbetskamrater att "i helgen är jag ledig, då ska jag pluga". När jag väl kommer hem, när det väl blivit lördag morgon och pluggandet ska börja, det är då det orealistiska och osannolika uppenbarar sig. Nu är klockan typ åtta på kvällen och jag har ännu inte börjat plugga. Varför?, frågar du dig kanske då. Det ska jag förklara:

1. Jag blir hysterisk av att det står tre ihopmonterade lagerhyllor i modell "Musse" (vi köpte inte "Mimmi", den var mindre och rangligare) i vardagsrummet och i mitt studierum. Jag vet att det är pretto att ha ett studierum, men det skiter jag i.


2. Anledningen till att de inte står i förrådet som tänkt är att förrådet är fullt med skit, och ingen orkar göra någonting åt det. Eller fel av mig. I förra veckan hängde jag på Norremarks sorteringsstation tillsammans med en massa män och sorterade skräp. Men inte fan hjälpte det, nu är det fullt igen. Med andra ord går det inte att få in Mussehyllorna i förrådet eftersom det är fullt.


3. Lägenheten behöver städas. Det är katthårstussar i trappen som hånler mot mig när jag går förbi. Det är dessutom sjukt jobbigt att dammsuga upp dem eftersom centraldamsugarslangen är 100meter lång och ligger i förrådet under trappen som är fullt av saker som egentligen skulle vara i uteförrådet. Om det fanns plats.


4. Blommorna behöver säkert vattnas - men det har av någon underlig andledning blivit Tommys uppgift.


5. Tvätt behöver tvättas och strykas - detta har av en minst lika outgrundlig anledning blivit min uppgift (vilket kan bero på att Tommy är oförmögen att förstå hur ett strykjärn fungerar - det är i alla fall vad han säger).

Fem punkter som behöver åtgärdas innan jag kan bli så pass fokuserad att det ens är lönt att ge sig i kast med en text av Buber eller Lévinas. Med tanke på att klockan är åtta borde vi hunnit göra detta nu. Det har vi inte. Men vi har varit på hem- och villamässa med pappa och bror. Vi har sovit länge. Vi har tittat på tecknat. Nu är Tommy på stand-up med Ola. Jag blev martyr och tyckte det var för dyrt, stannade hemma, och nu har jag flyttat ut Musse till förrådet och städat lite där.

Nu hoppas nu innerligt att Tommy får dåligt samvete och åtgärdar återstående punkter utan att stöna i morgon.

Vem fan heter Tommy?!

Emma och jag diskuterade namn härom dagen. Bara så där helt apropå som vi gör. Vi kom på att Emma är ett bra namn som fungerar för tjejer och kvinnor i alla åldrar. En bebis kan heta Emma, och det fungerar fint under uppväxten och som vuxen och även som gammal. Det är ett bra namn. Riktigt bra till och med.

Tommy däremot. Vad fan är det för namn?! Tommy fungerar inte på bebisar. Det fungerar inte under uppväxten, och det fungerar inte när man är vuxen eller pensionär. Inte för de allra flesta.

Det finns bara ett tillfälle, en gång, som namnet Tommy är bra - och det är om man är en 48,5-årig gammal raggare med mustasch och skinnväst, som jobbar som bilmekaniker och är gift sedan 25 år tillbaka med Agneta, och de bor i en ganska illa skött villa i ett litet samhälle, de har två rebelliska tonårsbarn och på lördagar tycker Tommy om att klippa gräset och sedan ta sig ett par öl under tiden han putsar på sin motorcykel.

Jag kommer aldrig att bli en Tommy. Dels är jag ingen raggare och har inga intentioner att bli. Jag äger visserligen en skinnväst (som jag tror ligger i Ryssby) men jag har för dålig skäggväxt för att odla en rejäl mustasch. Dessutom är jag inte gift med någon som heter Agneta, och kommer aldrig att bli, och jag är inte heller bilmekaniker. Visserligen tycker jag det är ganska okej att klippa gräset, men jag är - till min fars förtret - inte speciellt intresserad av att putsa på min motorcykel.

Hade jag bara fått den här insikten för 20 år sedan hade jag bytt namn. Fast då hade jag varit tio år gammal och hade jag velat byta namn hade det säkert blivit något jag tyckte var coolt då. Som Jack. Och vem fan heter Jack?!

Ingen mobiltelefon, vad nu då?

Min mobiltelefon har strulat de senaste veckorna. Ljudet har varit kasst och det har skorrat hela tiden. Så nu gick jag till Telenor för att få den bytt. De tog in den på lagning.

- När vi är klara så skickar vi ett SMS till dig.
- Jaha? Och hur ska jag få det när ni har min mobiltelefon?
- Har du ingen annan mobiltelefon?

BRYT!

Så här SKULLE jag ha svarat:

- Vad fan tror du? Hade jag haft en annan mobiltelefon hade jag väl inte brytt mig om att lämna in den här jävla kuktelefonen ni krängde på mig! Då hade jag kommit in hit och bett dig köra upp den där stjärnorna inte lyser och där Reinfelds menlösa skattesänkningar spelar ännu mindre roll än vad de gör i verkligheten!

Men det gjorde jag så klart inte. Jag svarade:

- Öööh... Nej...
- Okej. Jag kan titta om vi har en mobil du kan låna.
- Tack.

Kvinnan försvinner ut på lagret (läs: fikarummet) och kommer tillbaka efter tre sekunder (lagom tid för att sucka över en jobbig kund, kontrollera nagellacket och dra ett hårstrå ur näsan).

- Tyvärr. Vi hade ingen.

BRYT IGEN!

Så här SKULLE jag ha svarat:

- Vaddå "hade ingen"? Ni säljer ju för helvete mobiltelefoner här - hur faaan kan du påstå att ni inte har en ledig mobiltelefon?! Hur hade du tänkt att jag ska klara mig utan mobiltelefon i två veckor? Du VET att jag använder mobilen i arbetet, för det sa jag och abonnemanget står skrivet på min arbetsgivare! Ut med dig på lagret igen och kom tillbaka när du hittat en mobiltelefon! Och kan du inte hitta en mobiltelefon på mobiltelefonlagret i en mobiltelefonbutik så ska du nog ta en jävligt lång funderare över huruvida du passar för det här obeskrivligt krävande yrket! Du kanske istället borde leta efter saker vi garanterat vet inte finns, som exempelvis ett marknadsdrivet kapitalistiskt samhälle där det inte existerar några former av kartelldrivna oligopol! Face, bitch!

Men det gjorde jag så klart inte. Jag svarade:

- Öööh... Okej. Tack. (Varför tackar jag?! Jävla hund!)

Summa summarum så har jag alltså ingen mobiltelefon nu. Och jag kan återigen konstatera att jag ibland hatar mig själv. Jag är en så stor jävla fitta att man borde slå ihjäl mig med en dinosaurietampong!

AAAAARRRGHHH!!!

Tack för att du läste hela inlägget.

Jodå, jag är fortfarande neurotisk

Min bättre hälft tycker inte jag skriver tillräckligt här. Och det har hon, som så mycket annat, rätt i. För det är knappast så att jag inte är neurotisk. Det är jag. Jag sitter jämt och maler en massa i huvudet tills kallsvetten börjar rinna längst ryggen och käkarna är så hårt sammanpressade att lagningarna i tänderna lossnar. Här är ett smakprov på saker jag sitter och är neurotisk över:

Min vikt. Jag har tappat vikt. Det beror på att jag inte ätit tillräckligt och att jag inte vilar någonting utan rusar runt som en DAMP-unge varje vaken sekund. Eller så beror det på att jag har cancer i buken, vilken jag är övertygad kommer att hittas så fort jag sätter foten på sjukhuset nästa gång, och då kommer jag få två veckor på mig att leva, vilka jag kommer spendera i fosterställning, hyperventilerande och de enda orden som lämnar mina läppar är "katogan... katogan...". Men det är det ingen som ger mig för alla tycker jag förtjänar att dö för allt jag försakat och inte hunnit med att göra.

Min ekonomi. Det är den 18:e och jag har 15 kronor på kontokortet, som ska räcka till mat och allt annat fram till den 25:e då jag får en ny lön som försvinner lika fort som en liten skål dillchips. Jag ser framför mig att jag sitter i en skitig etta vars inredning består av en madrass på golvet, dumpad, arbetslös, utsvulten, självmordsbenägen, alkoholiserad och med största sannolikhet har jag cancer i magen. Förmodligen har jag en dator och Internetuppkoppling, så jag skulle kunna börja jobba vilken sekund som helst men min hjärna orkar inte, och det är fan en värre mardröm än cancer att ha en hjärna som inte fungerar ordentligt. Blir jag senil, döda mig (inte för att det behövs, för jag har säkert redan hunnit dö i cancer eller blivit ihjälslagen av ett ungdomsgäng).

Mer än så hinner jag inte gå in på, så här kommer en snabblista över saker jag också sitter och är neurotisk över: att jag inte är tillräckligt spännande, överraskande och romantisk, att jag inte fikar tillräckligt mycket, att jag är kass på saker jag gör, att jag inte slappar av tillräckligt mycket, att jag inte tar mer initiativ, att jag inte spelar på mina instrument tillräckligt mycket, att jag inte skriver en bok, att jag inte har mer pengar, att jag inte är roligare, att jag inte är ute och rör mig, att jag inte ställer upp och hjälper folk mer än vad jag gör, att jag inte är snällare, att jag inte läser fler böcker och lyssnar på mer musik, att jag inte är mer social, att jag inte städar bättre, och så vidare... Så nog fan är jag neurotisk. Hade jag sett mig själv på gatan hade jag förmodligen kört på mig, så tragisk som jag känner mig nu när jag skrivit allt det här. Tur att Emma uppenbarligen tar mig för vad jag är. Hur det nu är möjligt.

Förresten så skriver jag det här på jobbet, men det är för att jag sitter och väntar på PDF:er så jag kan inte göra så mycket mer.

Övergiven

Åh! Tommy är så förbannat lat och upptagen. Han har inte kunnat skriva i den här bloggen på flera månader. Vad beror det på? Jo, hans andra nördblogg upptar all hans vakna tid. Jag är fullkomligt övertygad om att han överhuvudtaget inte arbetar. Han sitter på sitt kontor och bloggar - hela jävla dagarna.

Genom att överge mig på detta sätt får han mig att framstå som den enda neurotikern i familjen, och det är fan inte snällt!!!

Bacillskräck (e.g virusskräck)

Heldag på avdelningen. Började vid 7 och får inte gå hem förrän 20. Hemskt dag i vanliga fall. Katastrofal idag. Hälften av patienterna är förkylda, och nästan lika många i personalen. Kraxiga röster, huvudvärk, snor, hostande.

Panik!!!

I morgon börjar jag skolan igen. Jag kan inte bli sjuk. Jag får inte bli sjuk. Mina hjärnceller får inte dö av feber. (Jag är inte helt säker på att hjärnceller faktist dör av feber, men kanske...) Jag kan inte börja plugga igen och visa mig första dagen som ett vandrande lik. Första intrycket är faktist viktigt. Kommer jag dit och ser ut som ett förruttnat lik, kommer alla tro att jag är lika engagerad och intelligent som... tja... någon väldigt ointelligent. Orkar inte komma på namnet på någon ointelligent människa som jag föraktar.

Herregud, mina välvårdade hjärnceller börjar redan dö. Det är ute med mig.

Helvete!

Disciplin

Ett fenomen som startat långt innan dess att jag träffade Tommy, har börjat gå mig på nerverna. Fenomenet "Tommy måste arbeta hemifrån för han hinner inte med allt på jobbet". Jag hade inte sagt något om detta lilla fenomenet om det vore så att han gjorde det han skulle på jobbet, men ändå inte hann med allt. I början trodde jag naturligtvis att det var så. Att han var fruktansvärt ambitiös, och ville göra så bra i från sig som möjligt, och därför offrade även sin fritid för att skapa något han var stolt över.

Så är inte fallet. Det har uppdagats att anledningen till att han måste jobba hemma, på vår kvalitetstid, när vi för en gångs skull är hemma båda två, har helt andra orsaker. Nämnligen 1) att Tommy har koncentrationssvårigheter (inte tillräckligt för att jag vill sätta en diagnos på honom) 2) att han oavbrutet blir störd av (en specifik, kvinnlig) medarbetare som vill ha hans odelade uppmärksamhet gällande frågor som brännande av cdskivor och annat relevant.

Jag är inte bitter över att Tommy måste arbeta hemifrån. Absolut inte. Men jag är förbannat trött på att han är sån pussy att han inte vågar göra något åt saken. Och att jag inte kan få (den specifika, kvinnliga) medarbetarens mailadress. Eller telefonnummer för den delen.

Twn Peaks

Semestern är slut och vi har varit tillbaka på arbetet i en vecka. Mitt arbete har varit helt kaotiskt. För ett par dagar sedan var det värre än vanligt. Alla konstiga saker som kan hända hände. Mitt på dagen började bakgrundsmusiken till Twin Peaks ljuda i min hjärna. Oroväckande passande. Jag är fortfarande osäker på om det beror på att vi sista tiden ägnat största delen av fritiden åt att plöja ovanstående serie, eller om det bara är sådan jag är.

Är det ett arbetsrum? Är det ett...?

Vår lounge har sett för jävlig ut. Sladdar och gitarrer och trumset och ännu mer sladdar och grunkor och himpavimpor. De är nu borta. Flyttade till arbetsrummet. Hur jag fick in alltihop vet jag inte, men jag blir alldeles varm i kroppen när jag tittar in där. Nu ska det bara upp gardiner och sedan ska jag koppla ihop allt, och det kommer bli rena lyckorummet. För mig, thats it...

- Så, nu har jag flyttat upp alla instrumentet från loungen till arbetsrummet!
- Åh, vad fint det blev här nere! Hur ser det ut i arbetsrummet?
- Gå upp och kolla.
- AAAAAAAAAHHHH!!!
- Bra, va? Trångt och mysigt.
- Tre saker! Ett; jag sätter inte min fot i rummet. Två; dörren ska vara stängd om vi har gäster. Tre; får vi barn och det behöver ett rum, får du flytta ut alltihop.
- Det kan jag leva med.
- Jag med, för nu går det att vara i loungen.

Nu behöver jag lite pengar dock... Jag behöver fler studiokablar, en effektdosa till basen, MIDI-ljudkort, programvara, en bra mikrofon och ett litet men behändigt kärnkraftverk för att driva runt alltihop. Det är på tok för länge till julafton!

Och på 18:e dagen sade Gud...

...var där gräs!

Eller något. Jag vet inte vad Gud sa på den 18:e dagen, om jag ska vara helt ärlig. Jag var inte född då. Förmodligen frågade han Adam om maskrosvinet jäst klart ännu, eller om Eva hade några schyssta tips på hur man får bort smultronfläckar från skägget. Jag vet inte! (Sorry, jag har druckit för starkt kaffe och tenderar att bli aningen kaotisk i hjärnan av det.)

Hur som helst. Denna söndag ser ut som en söndag kan göra i neurotiska familjens liv. Katterna rusar runt och tjuter, Emma jobbar aplångt pass på psyket och jag sitter hemma och korrekturläser en tidning (det är Linux hit och surround-system dit) för att komma i fatt med produktionen. Egentligen skulle hela tidningen vara klar i fredags, men det gick åt helvete. Så därför måste jag idag korrekturläsa cirka 30 sidor och skriva en recension av en skrivare. Ballt. Tur att man inte har sextontusen andra saker man skulle behöva lägga sin söndag på.

Till saken!

När jag var nere i köket för att hämta en till kopp alldeles för starkt kaffe så noterade jag något på baksidan. Gräs! Ja, gräs! Grönt gräs som efter gårdagens tokregn tydligen beslutat sig för att titta fram. Det är inte mycket. Väldigt tunt och fläckvis, ungefär som en 15-årings skäggväxt (eller min). Men ändå. Det är grönt!

IKEA - dröm eller mardröm

Igår var vi på IKEA - igen. Så fort vi får, något som med lite god vilja kan kallas , ordning i lägenheten upptäcker vi saker som saknas. Igår upptäckte vi att vi var tvugna att köpa tre Billybokhyllor för att kunna packa upp de sista lådorna. I de sista lådorna ligger "kontorsgrejjor". Dessa behöver stå i arbetsrummet. I arbetsrummet är bokhyllorna fyllda med böcker. Det ligger böcker på böckerna, över bokhyllorna och under bokhyllorna. För att kunna plocka upp kontorsgrejjorna behövde vi alltså tre Billybokhyllor i vardagsrummet att flytta alla böckerna till. Vi hade redan en Billy i ek i vardagsrummet, redan fylld av Tommys asiatiskt härstammade C-actionfilmer. Eftersom den väggen ändå såg tom ut så kom vi på att vi kunde ju köpa tre bokhyllor till. För att få det lite loungeliknande var vi även tvugna att ha vitrinskåpsdörrar till två av bokhyllorna. Enkelt. Tills vi kom till IKEA. Bokhyllorna vägde 40kg styck och var enorma. Tack Maria för att din pappa är på en stor båt och att han inte behöver sin bil. Trots stor bil satt jag inpackad i passagerarsätet som ett trafficingoffer hela hemresan. Vågar inte tänka på hur jag tvingats färdas om vi haft vår bil.

Tidigare i veckan var det absolut nödvändigt att ha en läsfåtölj. Även den från IKEA. Jag hade provsuttit den tidigare, och visste att den var helt underbar. För att den skulle vara helt underbar behövdes så klart även den tillhörande fotpallen. Visst har vi soffor och fåtöljer sedan tidigare i lägenheten som det går att sitta och läsa i. Problemet ligger i alla dessa fönster som lägenheten försetts med. Det var alltså tidigare helt omöljigt att sitta och läsa någonstans utan att kunna bli iakttagen ur tre olika vinklar. Okända människor kunde alltså stå och spionera på oss när vi satt och läste - en otäck känsla. (Jag kan medge att det ganska psykotiskt så här i skrift.)

Jag antar att vi måste vara lite psykiskt missanpassad för att åka till IKEA flera gånger i veckan för att konstatera att ju mer vi handlar, desto längre från en fungerande, färdig lägenhet kommer vi.

Backstage

Att ha backstagebiljetter till Swedenrock-lördagen och därmed till Motörhead är så jävla tufft att det inte går att beskriva.

Det ger mig klädångest. Vaffan ska jag ha på mig? Jag kan ju inte ha mina nya högklackade vita Tigerskor, som är så snygga att jag blir yr, hur gärna jag än vill. Jag kan inte ha mina supertighta svarta manchesterbyxor som är ursnygga - dragkedjan har gått sönder. Jag hittar inte min svarta skinnkjol som jag köpte under min jag-ska-tatuera-flames-på-underarmarna-period. Mina vita gympadojjor känns opraktiska eftersom det är lerigt (jag tror det är är ett festivalmåste med lera). Och så fortsätter det...

Det är inte första gången i mitt liv jag inte har skor och kläder som passar
tillfället. Till och med Tommy ska shoppa. Så jag behöver inte ens ha dåligt samvete!

Upptrappad arbetsplatsrelaterad neuros

Japp. Inte blev det bättre helgdag 2 på den här avdelningen. Idag inte barar nonchalerasjag indirekt, utan även direkt. Får jag svar på direkta tilltal? Knappast.

Nu vet jag i alla fall vad jag gör här förrutom att dela mediciner. Jag gör allt som skötarna tycker är tråkigt. Uppenbarligen är de pisstrista sysslorna "systersysslor". (DVS gå ut med soporna, städa toaletter, städa sköljrum etc.)

Fan vad det suger att ha tagit studielån i tre år för att få så pass betungande arbetsuppgifter.

Heltidsarbete+Flytt=Ta mig härifrån

Gräsligt. Fruktansvärt. Smutsigt. Stökigt. Kaotiskt. Ohållbart. Vedervärdigt. Ja, det finns många ord som beskriver hur vår lägenhet ser ut nu. Ja, nu är det jag som gnäller, men det finns faktist inget annat att göra än att gnälla.

Jag sitter på jobbet, är på en avdelning idag där det inte finns ett piss att göra. Min enda funktion är att dela ut tabletter, som om de vore godispåsar i en fiskedamm på barnkalas. Jag känner mig fruktansvärt överflödig och surt nog känner jag mig utfryst av mina sk. arbetskamrater. De har jobbat i hop i en evighet, eller aningen längre, och har uppenbarligen ingenting att säga till mig. Till varandra har de sjukt mycket att säga. En av tjejerna skrattar dessutom så förbannat högt att jag vill slå henne på käften. I normala fall hade jag inte brytt mig så mycket om att jag inte har något att göra, utan slagit mig ned framför datorn och slösurfat. Eller tittat på TV. Eller läst en jävla tidning, eller vad fan som helst.

Idag känns det så förbannat extrasurt att jag sitter här och är meningslös istället för att vara hemma och ordna upp den gräsliga, fruktansvärda, smutsiga, kaotiska, ohållbara vedervärdigheten i lägenheten. Det är ju helt omöjligt att få någon ordning på allt, alla kartonger som ska packas upp, och alla möbler som ska fixas när både Tommy och jag jobbar heltid. Det hade säkerligen varit lättare om vi jobbat heltid samtidigt. Nu jobbar jag varenda helg och varenda kväll, och Tommy drar till jobbet på dagarna. Igår var jag faktist ledig hela dagen, vilket passade otroligt bra eftersom Tommy hade något jobbjippo hela dagen. Det ÄR verkligen svårt att försöka plocka upp och fixa själv, eftersom man vill ha den andres åsikt om var saker ska ligga och möbler stå.

Det är deprimerande att ha gått och längtat efter den här flytten i över ett halvår, när det visade vara nästa lika arbetssamt som att plocka upp kattbajs ur kattlådan.

Inflyttade!

Jag sitter nu, svettig och äcklig, i vår lila soffa på andravåningen i vår nya bostadsrätt! Surfar via trådlöst bredband och väntar på att Telias kundtjänst ska svara i telefon och förklara varför vårt betalkort inte fungerar. Vi får nämligen bara in fyra kanaler. Det saknas rätt många. Men det är en bagatell! Huset är fyllt av flyttlådor och nu ska allt packas upp. Men vi är inflyttade! Och jag kan inte riktigt förstå det än. Det är galet.

Hjälp, vår katt är ett popoffer!

Eftermiddagen går i städandets tecken. I alla fall för undertecknad, som till skillnad mot Emma slipper gå till jobbet även på söndagar. Nu har jag städat hela badrummet, med väggar och golv och allt som hör där till (tak?) och frostat av och rengjort frysen. Därför är en matpaus välförtjänt.

Och vad gör man då? Ägnar man denna lilla stund åt att njuta av naturen från balkongen, ta en promenad, läsa ur ett klassiskt litterärt mästerverk eller bara vila lite på soffan? Nej. Man sätter sig och bloggar, likt den idiot man är.

Jag tänkte blogga om en av våra två katter. Selma. En liten svart katt som är allmänt konstig. Idag fick jag dessutom reda på något nytt om henne. Jag borde anat det utifrån den kolsvarta pälsen, men inte kunde jag förutse att det var så illa... Vår katt är ett popoffer! Hon vägrar hårdrock!

För att göra städandet lite roligare satte jag nämligen på Ozzys nya platta (tuff). Tre låtar in i plattan så var det något som överröstade rocken. Det lät som en mistlur och källan var en mycket irriterad Selma. Hon satt framför högtalarna och skrek som en galning. Inte förrän jag stängde av musiken tystnade hon och återgick till att göra sådant som katter gör; äter, sover, fäller hår, springer, purrar och fäller hår. Jag satte på musiken igen. Samma resultat. Bytte till en annan hårdrocksplatta. Samma jävla tjutande.

Jag tänkte dock inte städa utan musik, så i ren desperation satte jag på det enda lugna jag kunde hitta - av någon anledning sjukligt astråkiga Wilco. Halvvägs in i första plinka-plonka-låten började jag kräkas och tappa hår i ren avsmak, men det var i alla fall bättre än att dö av tystheten. Fast Selma var nöjd och glad. Hon gillar tydligen smörjan! Det är ju själva fan också...

Tur att vår andra katt, Lemmy, gör skäl för sitt namn och gärna sitter framför högtalarna när de snurras både Metallica, Megadeth och Motörhead.

Flyttstädningsneuros

Bah! Sitter på jobbet (igen) och är förbannad (igen). Idag är irritationen flerbottnad:

1) Jag sitter på jobbet när jag borde vara hemma och städa/packa/plocka inför flytten.

2) Tommy är och firar morsdag när han borde vara hemma och städa/packa/plocka inför flytten.

3) Tommy är och firar morsdag och har tagit sig dit med hjälp av vår enda bil, vilket automatiskt leder till att jag är strandsatt på psyket hela dagen. (Jobbar 07-20 med två timmars lunch, som idag måste tillbringas i ett kräkfult personalrum).

4) Jag skulle träffat Martina med bäbisLova idag, men kan inte för att Tommy firar morsdag, och har tagit med sig bilen.

5) Jag skulle träffat Martina med bäbisLova igår, men hade inte tid pga all städning/packning/plockning inför flytten.

6) När vi väl städar/packar/plockar inför flytten slutar Tommy i stort sett konversera. Han säger "uhh", "suck", "stön", "uärrgghh", "fyy faan vad tråkigt det här är" och "nu är det ju snart klart". Sista meningen är en total osanning, eftersom hela lägenheten ser ut som Hiroshima gjorde när det begav sig.

7) När vi städar/packar/plockar försöker jag strukturera upp det, för att någonting över huvud taget ska bli gjort. Med andra ord säger jag ex: "Tommy du städar ur torktumlaren så tar jag köksskåpen". Tio minuter senare springer han omkring med en gigantisk svart sopsäck och slänger mat från kylskåpet. När jag frågar varför säger han "åh, jag är så disträ".Både jag och han vet att den egentliga anledningen är att han tycker saken han blev tilldelad att göra var för tråkig, så han gör något annat, totalt meningslöst istället.

Slutsats: Jag är en hemsk flickvän som tvingar min pojkvän göra tråkiga städsaker. Dessutom är jag livegen och har snart inga kompisar. Framförallt kommer jag aldrig få träffa Martina och bäbisLova igen.

Det är synd om mig.

Jag-nästan en rockstjärna!

Sitter på jobbet och gör systersaker. För tillfället slösurfar jag. Även det är en systeruppgift, eftersom det hindrar mig från att somna, vilket jag mer än gärna skulle göra just nu. Ju längre jag jobbat inom psykiatrin, desto säkrare har jag blivit på att psykiska sjukdomar är smittsamma. I natt jobbar jag på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning), och här verkar man kunna bli smittad av det mesta. Hade suttit och förfasat mig över detta, och sett hela min framtid gå till spillo, när jag slösurfade in på aftonbladet. Där fanns en lista över hur hög status olika yrken har. Till min stora förtjusning har sjuksköterskeyrket nästan lika hög statur som rockmusiker. Jag är alltså nästan en rockstjärna! Så sjukt tufft.

I och för sig tycker jag ordet status, och allt som relaterar till det ordet är ganska motbjudande. (Så länge det inte handlar om den sortens status som man skriver i en journal. Det är inte äckligt, bara ett nödvändigt ont dokumenterande). I vilket fall som helst så hamnade jag på plats 46, rockmusiker på plats 45, och precis under mig hamnade kronofogde. Jag har ännu inte bestämt mig om det är en förolämpning att vara klassad i en en statustabell och hamna jämte kronofogde. Förbannat kul är det också att Tommys jobb inte finns med på listan över huvud taget. Han vägrar kalla sig journalist, vilket är en jävla tur, efter som journalister hamnar på plats 25.

Det som stör mig mest är trots allt att idrottsproffs hamnar på plats 11. Jag menar, hur fan kan idrottsproffs, som inte ens behöver tänka ha så hög status. Min teori är att människor som springer fort som tåget och hoppar högre än kängrur gör det för att kompensera ett bristande intellekt. Det handlar inte om fördomar, det är en teori.

En arbetsnarkomans nattbekännelser

Jag är en arbetsnarkoman. Det har jag alltid varit. Jag vill hela tiden starta nya projekt, och Internet ger mig hur mycket möjligheter som helst. Det är ett problem. För jag kan hur mycket som helst och skulle kunna starta och driva massor av projekt. Men egentligen vill jag inte. Jag vill göra som alla andra och kunna slappa på min fritid. Ibland inte göra någonting utan bara titta på TV, läsa en bok eller bara sitta och klottra som gubbar på ett papper.

Men gör jag det får jag dåligt samvete för att jag slösar bort tid som jag borde lägga på att jobba. Och sedan blir jag sur på mig själv för att jag får dåligt samvete, för varför skulle jag lägga ner all ledig tid på att jobba? Jag behöver inte jobba på min lediga tid. Jag behöver inte starta några projekt. Jag har ett bra jobb och tjänar helt okej med pengar. Nyligen förlorade jag en massa domännamn på grund av strul med betalningslösningen. Det var tragiskt, fast skönt på något sätt.

Sedan tänker jag att jag kommer ångra mig när jag blir gammal. Att jag kommer sitta och tänka ”fan att jag inte startade det där projektet, lyckades och blev miljonär”. Men å andra sidan, så jävla roligt är det inte att jobba en massa. Och jobbar jag en massa så förstör jag kroppen och dör innan jag blir gammal.

Det är ett helsike att vara arbetsnarkoman. Speciellt om man dessutom är neurotisk. Jag önskar att jag hade lite mer slackergener i kroppen. Hur som helst. Nu har jag skrivit det här, och det betyder att jag faktiskt på sätt och vis har jobbat lite. Inte för att en blogg är ett jobb, men det är i alla fall en praktiskt sysselsättning. Så... Så...

Fan.

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Nu ska jag ta en kopp kaffe och SMS-terrorisera Emma, för hon jobbar nattskift den stackarn.

En styck begagnad fåtölj

Igår köpte jag och Emma en fåtölj. En begagnad fåtölj av samma sort som en soffa vi kommer att ha i vår nya lägenhet. Det är röd och lite urtvättad, och grymt skön att sitta i. Prutade ner den till 400 kronor och lyckades med lite våld, god vilja och tålamod (en egenskap som Emma är betydligt bättre på än mig) lyckades vi få in fåtöljen i vår pyttelilla Peugeot 206.

Nu står den här i hörnan av rummet och mitt uppdrag idag är att skrika på katterna varje gång de försöker kloa på vår nya möbel. De bägge busarna vill nämligen markera fåtöljen som sitt revir, vilket de gör genom att kloa.

Lemmy kloar, jag skriker, Lemmy springer och gömmer sig, Selma hoppar upp i fåtöljen och börjar kloa, jag skriker, Selma springer och gömmer sig, Lemmy attackerar Selma och fortsätter sedan till fåtöljen för att kloa igen, jag skriker, han gömmer sig och Selma går till nytt anfall mot fåtöljen... Det är krig! Snart kommer jag själv att börja kloa tills Emma kommer hem från jobbet och skriker på mig.

Fåtöljen på bilden är vit. Vår är röd.

I övrigt är jag inne på sista sjukskrivningsveckan. Jag mår mycket bättre, men är av naturliga skäl trött och sliten. Antalet tabletter har trappats ner så nu har jag bara 15 stycken om dagen. Arbetsnarkoman som jag är börjar det nu klia i fingrarna och tristessen över att sitta hemma gör sig påmind. Men jag tvingar mig till vila.

Journaliska - språket för dig med hjärtat på rätta stället.

Nu har jag jobbat ett tag inom psykiatrin. På de flesta avdelningarna som finns här, och samtliga existerande tider, dvs; dag-, kväll- och nattpass. Just nu sitter jag och dokumenterar. Klockan är kvart i fyra (03:45), och ungefär en tredjedel av mina hjärnceller har somnat, den andra tredjedelen är trött-fnittriga och den sista tredjedelen har sjuk humor. En kombination som kan resultera i katastof. Sist jag mina hjärnceller intog detta läge vid dokumentationsdags började mina formuleringar spåra ur. Den gången hittade en skötare mig vid datorn, när jag satt och asgarvade över en mening jag skrivit in i journalen. Den löd ungefär "en slickepinnestor böld hade under dagen materialiserat sig på patientens vänstra bröst". Skötaren förstod inte det roliga i formuleringen. Jag strök meningen och skrev om den på korrekt journaliska.

Nu ska jag skriva i journal igen, och skötarna som jobbar känner mig inte. Tänk om de inte förstår att jag bara är trött, tänk om de tror att jag är galen! Jag vill definitivt inte bli inspärrad här och riskera att övertrötta sjuksköterskor skriver dryga och låg-humoristiska anteckningar i min journal! Eller värre - tänk om de inte stoppar mig, och jag verkligen signerar mina ironisk-pretentiösa anteckningar. Då finns risken att någon kommer på att jag inte är den präktiga, korrekta och utomordentligt goda människa, som folket här ute fått för sig att jag är. Tänk om de kommer på att jag egentligen är en dryg, cynisk och misantropisk neurotiker. That would be fun!

Snart bär flyttlasset

Idag är det bara 13 dagar kvar tills vi flyttar till vår sjukt stora nya bostadsrätt. Emma jobbar emellertid nattskiftet idag, så hennes dygnsrytm blir fel. Vilket gör att det egentligen bara borde vara 12 dagar. Och om man då även tar med faktumet att hon sover nästan hela morgondagen, blir det bara 11 dagar. Det räknade vi ut idag.

Så om bara 11 dagar kommer vi att sova i vårt nya hem. Här är några saker som jag tycker är bra med vårt nya hem:

• Sex stycken rum
• Två stycken badrum (varav ett litet mysigt*)
• Badkar och duschkabin
• Stor fin uteplats med gräs
• Möjlighet till eget serverrum under trappan
• Så. Jävla. Snyggt.
• Egen carport och eget förråd
• Lugnt läge med fin placering
• Massor av utrymme att inreda
• Allt är helt nytt

Fast egentligen är det ju 13 dagar, men skitsamma. Det går fort. Jag är sjukskriven och har dessutom några semesterdagar redan inbokade, så nästa gång jag går tillbaka till jobbet kommer jag att ta mig från Hovshaga istället för Sandsbro.

* Denna fotnot är för de särskilt intresserade, och bör undvikas av överkänsliga personer. Som Crohns-sjuk har jag ett speciellt förhållande till min tarm. Att gå och skita är inte något nödvändigt ont som snabbt avklaras. Jag vill kunna ta god tid på mig. Spela lite Nintendo DS eller mobilspel. Läsa en tidning. Det är mer av en ritual. En väldigt privat ritual som jag inte vill bli störd under. Jag vill inte höra ljud utifrån och jag avskyr att skita i ett stort badrum. Helst ska det bara finnas en toalett och ett handfat, max tre kvadratmeter. Gott om mjukt och fint dasspapper som inte smular sönder när man blöter det. Bra placeringar av handfat och toarulle, så att man slipper böja sig för mycket, och höjden på toalettstolen är också viktig för ergonomin. Därför ser jag fram emot att ha två toaletter, varav ett är litet och mysigt. En annan fördel med två, är att vår kattlåda kan stå på andra toaletten. Idag är det alltid en katt som vill in på dass när man själv är upptagen.

Schlagerpsykos

I går fick Tommy permission över natten. Vilket kändes helt underbart, trots den oroväckande känslan av just "permission", vilket för mina tankar till att Tommy egentligen sitter i fängelse, och inte ligger på sjukhuset. Vi hade fixat sofforna så att vi skulle kunna ta igen allt mys vi gått miste om de senaste dagarna. Vi skulle, som alla vuxna par gör, titta på Eurovision Song Contest. De flesta bidragen fick oss att antingen skratta oss blöta i kalsonger/trosor eller somna i ett par minuter.

När The Ark var på scen fick vi pyttskinn/gåshud, håret reste sig i nacken och vi slutade för en stund att älska varandra. Vi älskade Ola Salos älskande med kameran. FFS! Ett så underbart, karismatiskt flirtande med kameran har aldrig tidigare skådats. Vi satt jämte varandra i soffan, och funderade på varsit håll vad som skulle krävas för att få ha sex med Ola. (Tommy skulle aldrig erkänna att han verkligen tänkte så, med det vet jag att han gjorde).

När röstningen började höll jag på att bli tvungen att ringa psykakuten. Jag började hallucinera och trodde jag var synsk. Jag visste, redan André Pops (och de andra ländernas motsvarigheter), vad för poäng de skulle dela ut. Vartenda land. Det riktigt kusliga var att jag inte logiskt kunde räkna ut detta baserat på vilken låt som var bäst. Efter att ha suttit med en hjärtfrekvens på 3 gånger den normala, kallsvettats och fått en enorm ångestattack pga den nytillkomna hallucinosen, berättade jag för Tommy vad som hänt med mig. Skrattande berättade han att det inte var jag som blivit synsk, eller psykotisk för den delen, det var ju så enkelt att grannländerna röstade på varanra.

Fy faan vad naiv jag är, jag som trodde det hela handlade om något så komplext som musik, inte banal politik. Ha ha ha.

Morgondepp på sjukhus

Det är torsdagen den 10 maj och klockan är 6:07.Och det här suger. I tisdags vaknade jag med idiotvärk i magen på grund av mitt Crohns. Jag hade haft en del känningar på kvällen, men inget jätteovanligt. SMS:ade chefen om att jag stannar hemma men förmodligen kommer morgonen därpå. Somnade om och vaknade vid 11, då värken passerat gränsen för ”värk” och gått över till helvetessmärtor som gjorde att jag inte kunde stå upp – i alla fall inte om jag inte gick med överkroppen böjd i 90 grader.

Emma föreslog att det vore en god idé att ringa doktorn. Och för en gångs skull höll jag med. Hur fan hon lyckades köra ner mig till sjukhuset med bara ett fungerande knä vet jag inte. Väl inne på sjukhuset fick jag skjuss i rullstol upp till gastroavdelningen för att träffa doktorn direkt. Han klämde på magen, ställde några frågor och beslutade lägga in mig i si så där en vecka, med luddiga tillägg om allhända saker som kan gå åt helvete, så som operation, tunntarmsröntgen och liknande bisarra saker. Resten av tisdagen var rätt lugn, för de proppade i mig en massa smärtstillade, så jag låg mest och sluddrade och somnade och fattade inte så myclet. De gjorde magröntgen utan några större nyheter – min tunntarm ser ”avvikande” ut. Nähä.

Jag vaknade vid 22-tiden på tisdagsnatten av att högerarmen värkte. PVK:n satt fel så de hade pumpat in en massa näringsdropp rakt in i musklerna, så armen var helt uppsvullen och stenhård. Det gjorde mig naturligtvis fullkomligt skräckslagen, så jag bankade på larmknappen till en undersökterska kom in, tog en titt och sa ”ojdå”. Tydligen var det inte så ovanligt för det rinner ändå ut i kroppen efter ett tag. Det har dock fortfarande inte lagt sig helt, även om sjuksystern tyckte att svullnaden gått ner ovanligt fort på onsdagsmorgonen. Jag har lite Wolverine i mig, för läkförmågan har det aldrig varit fel på.

På onsdagen behövde jag ingen smärtlindring alls. Fick ännu mer dropp, kortison med bara en halv liter vätska och ingen mat. Emma var här så gott som hela dagen, Noike och Ola kom och hälsade på. Så jag var inte direkt ensam. Kunde vara uppe och gå, visserligen med droppmaskinen men ändå. Ben och rygg känns inte så bra när man ligger ner för länge.

Och nu är det alltså torsdag. Jag har sovit kasst, för jag har blivit väckt med jämna mellanrum av att droppmaskinen varningspipit på grund av luftbubblor och av gapiga och förvirrade gamlingar ute i korridoren. Och just nu är jag förbannat ensam och misserabel. Det är främst därför jag skriver nu. För jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte ligga här i en sjukhussäng, även om jag fått ett singelrum. Jag är 30 år och alla andra som ligger här är döende gamlingar som är förvirrade och lallar omkring i sjukhusrockar och blöjor utan att veta varken var de är eller när de är. De skriker och gapar dygnet runt.

Hur snälla, trevliga och kompetenta alla sjuksköterskor och undersköterskor är, så kan jag bara beskriva allt med ett ord: ångest. Jag ska inte ligga här. Jag ska vara hemma och packa flyttlådor med min fästmö. Leka med våra katter och spela gitarr. Träffar kompisar och familj. Jobba och sedan sova i vår stora säng. Laga god mat och garva åt dåliga komedier. Planera framtid och må bra. Se fram emot att vi snart kan sitta på vår uteplats och äta frukost i sommarsolen. Allt det där, och definitivt inte ligga fastande i en satans sjukhussäng, kopplad till en apparat som väsande droppar vitblaskig sörja in i mitt blod.

Fy fan vad jag hatar det här.

Sjukskrivning av sjuksköterska gav sjuk sambo

Tommy påpekar ofta "lyft med knäna". Jag tog honom på orden. Och skadade menisken. Jag är nu sjukskriven, halt, uttråkad och självömkande. Tommy tyckte synd om mig i ett par dagar, men nu har han fått Chrohnsskov och tycker bara synd om sig själv. Nu ligger vi som två ömkliga, döende invalider i varsin soffa och tittar, ömsom på våra galna katter, ömsom på såpor som var populära inom jag föddes. Eller i alla fall såpor som hade premiär innan jag föddes, men fortfarande inte nått sitt kulmen, eller haft förstånd att lägga ned.

Egentligen vet jag inte vad som är jobbigast. Att jag haltar fram som Quasimodo (eller valfri, haltande och äcklig figur), har ont som Gregory House eller att Tommy mår dåligt. Det är mitt arbete, förr kallat kall, att ta hand om sjuka människor (som Tommy). Men jag blev skadad först, jag fick ont först, det borde vara mest synd om mig. Jag borde få bli omhändertagen och ompysslad. Nej, nu skulle så klart Tommy gå och bli sjuk också. Förbannat otaktiskt av honom.

Ja, ja... Jag fick i alla fall ett par dagar som ensamsjuk. Nu får jag väl ta och återgå till arbetet - som hemsjuksköterska. Åt helvete med den här sjukskrivningen, jag hoppas han betalar bra. Jag vet i alla fall vem som kommer få packa alla tråkiga, och tunga saker inför flytten.

Moment 22

Om 6 dagar har Tommy och jag varit ihop i exakt ett år. Förbannat smärtfritt har det gått. Med vilket jag menar; inga bråk, inget tjafs, inga par-relaterade tårar eller osämja. Förrän nu. Eftersom vi förlovade oss i oktober har vi (uppenbarligen enligt mångas åsikt) tänkt att slå våra påsar ihop på allvar, och gifta oss. Det är ju sådant vuxna männniskor gör. De träffas, förlovar sig och så gifter man sig. Vissa skiljer sig också, men det är inte lika cool-vuxet. Det är bara tragiskt och onödigt. Jag har klargort för Tommy att jag inte tänker gifta mig med honom i en gräddtårteklänning. Att jag inte vill ha ett gigantiskt kyrkbröllop med avlägsna släktingar som vi inte känner som gäster. Vi vill ha ett avslappnat, personligt och mysigt bröllop. Den egentliga anledningen till ett litet bröllop är att Tommy annars kommer få scenskräck och lägga sig i fosterställning och gunga under predikstolen. (Det hände faktist en gång när han beställde pizza utan ost, men fick den utan tomatsås istället. Han låg dock under bordet den gången, inte predikstolen. Vi dinerar sällan i kyrkan). Vi är således fullkomligt överens om hur vi vill ha vårt någon-gång-i-framtiden-bröllop.

Igår dök ett problem upp. Ett problem så stort att vi faktist hade skilda åsikter! För allra första gången i alltings historia har vi en meningsskiljaktighet som inte går att lösa på 20 sekunder (eller en avsugning). Efternamnet. Mitt efternamn är ett gammalt hederligt soldatnamn, med vacker innebörd. Tommy har Sveriges vanligaste efternamn. Han kan inte byta. Jag vill inte byta. Våra bevekelsegrunder till varför vi vill behålla våra namn är olika, men helt jämna. Jag har visst övertag genom ovanligheten, och han har ett visst marknadsmässigt övertag. Han tycker vi ska kompromissa genom att ha dubbla efternamn. Jag tycker att dubbla efternamn blir kasst om vi skaffar barn. Då kommer de få dubbla efternamn, och när de sen ska gifta sig så kanske de träffar en kille med dubbelt efternamn, vilket leder till fyrdubbelt efternamn, så om X-antal generationer kommer människor heta Svensson-Rask-Nilsson-Wahlbeck-Berg-Karlsson-Molander-Östergård-Strid.

Och en sådan utveckling vill jag inte bidra till!

Jobb, jobb, jobb

Igår fick både Emma och jag jobba över. Jag jobbade över för att jag behövde hinna skriva klart ett antal sidor med IT-nytt. Mitt problem var att jag hade svårt att hitta vettiga konsumentrelaterade nyheter och högupplösta produktbilder. Emma fick jobba över för att hon var tvungen att ta hand om en stackars man som drabbats av delirium.

Det sätter lite perspektiv på vad vi gör. Emma arbetar med att rädda livet på folk. Jag arbetar med att tala om för folk hur många bläckpatroner det sitter i Canons nya fotoskrivare.

Så det är inte konstigt att jag är galet stolt över vad min bättre hälft sysslar med, även om jag också känner mig lite nyttig ibland när jag hjälper folk med sina datorer. Det går inte att jämföra, men ändå. Någon måste ju göra det. Även om det känns löjligt ibland.

Lyft med knäna, för Guds skull!

Alla som någon gång har flyttat vet att man springer iväg och skaffar flyttlådor till förbannelse, och sedan säger till närmsta person:

"Tror du att de här lådorna räcker?"

Varpå den andra personen säger:

"Absolut! Det kan inte behövas fler."

Den andra personen har alltid fel. Det behövs alltid fler lådor. Mycket fler lådor. En satans massa fler lådor, för att vara lite mer exakt.

Idag är det 27 dagar kvar tills vi flyttar till vår stora bostadsrätt. Vårt nybyggda, grymma hem. Och igår började vi packa så smått. Vi rensade ur förrådet och städade undan i köket. Och jag måste säga att ett förråd aldrig varit så prydligt och korrekt fyllt som vårt. Inte i hela mänsklighetens historia har det funnits ett så välplanerat förråd som vårat. Garanterat. Från fullständigt proppfullt kaos till rymligt och paketerat mirakel.

Jag trodde jag skulle ha mer ont i kroppen idag, men det är faktiskt inte så farligt. Än. Det känns, absolut, men ryggen verkar ha hållt i alla fall. Min bättre hälft har kvällsskiftet idag, så hon sover fortfarande, men för min del kan jag säga att det är sällan jag sover så tungt och skönt som jag gjort i natt. Detta trots att både diskmaskin och tvättmaskin varit igång, samtidigt som våra två katter lekt som galningar med alla lådor och utspridda saker.

Nu ska jag skriva nyheter till en publikation, och lyssna på Eldkvarns nya Svart Blogg (om jag kan höra något över kacklandet från kollegan Fröken Marty Feldmans Ögon i rummet bredvid).

Mailning på neurotikers vis

En lindrig emotionell katastrof inträffade på jobbet idag. Ville beklaga mig för Tommy för att må bättre, och slängde iväg ett mail:

Till Tommy fr 2007-04-27 10:01
Ämne: HATA
Vad trött jag blir. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen bli gravid någon gång. MEN jag tycker INTE om när människor frågar mig om jag är gravid när jag inte är det. Som idag. En patient, en försynt liten sak, frågade "Emma är du gravid". "Nej". Ett enda ord, det var det enda svaret jag kunde komma på. Jag ville inte ens säga något elakt. Jag blev bara ledsen. Han är ju faktist den andra personen på två månader som frågar mig om jag är gravid. Så nu har jag stängt in mig på kontoret och sitter här och känner mig som en fet kossa.

Hoppas din eftermiddag har varit bättre.

Puss // din feta flickvän

Svaret kom som väntat snabbt, ty mailning är hans huvudsakliga arbetsuppgift, vad han än uppger sig arbeta som.

Till Emma fr 2007-04-27 10:10

Ämne: Re:HATA

Nej, men usch... Så ska du ju inte ta det! Förra gången så var det ju
din kofta som var knäppt på ett konstigt sätt. Och nu är det nog snarare
så att du är så uppåt och glad över att allt fungerar så bra på jobbet,
så det är därför som hon frågade om du var gravid. Det här låter ju
skittöntigt, men många tycker ju att gravida har ett -- öh... -- skimmer
av lycka om sig (jajaja, jag SA ju att det låter töntigt) och det uppfattade
säkert patienten som om du var gravid.

Du är inte ett dugg fet eller tjock på något sätt! Och jag slår vad om
att det INTE alls var det som patienten syftade på. Garanterat!

Du ÄR INTE tjock!! Du är lite neurotisk. Som jag. Tänker för mycket och
tolkar sönder allt som folk säger tills det att det de sa betydde att
man är ful och dum och värdelös, trots att det inte alls handlade om det.

Jag älskar dig!

JAG ÄLSKAR DIG!

JAG ÄLSKAR DIG!!!

Puss, puss, puss, min söta lilla vackra älva till flickvän!

PS. Om du nu läser detta och tänker "okej, han skriver att jag inte är
fet men han skriver inget om att jag känner mig som en kossa, så han
tycker säkert att jag är en kossa!" så får du gå hem ikväll. DS.

PS2. Och om du nu tänker "att han säger att jag får gå hem kanske
betyder att han tycker det är jobbigt att köra och hämta mig" så...
så... ;-) För så där hade jag säkert tänkt. Neurotiker-Tommy. Puss! DS.

PS3. Jag tycker om att skjussa dig från och till jobbet. Det får mig att
känna mig snäll och behövd. DS.

Det var ju underbart att han PS:ade många förklaringar som underlättar min neurotiska vardag. Men vad som verkligen gjorde mig neurotisk var alla bortförklaringar. "koftan som var knäppt på ett lustigt sätt" och "ett skimmer av lycka omkring sig". Nu ska den feta kossan, med det lyckliga skimret och felaktigt knäppt kofta vägra ligga sked i natt. Någon måtta får det faktist vara!

Principiella pengar

Jag har alltid hävdat att jag inte bryr mig om pengar.

"Pengar betyder ingenting för mig", är ett, av mig, ofta använt citat. Jag står fullt fast vid detta aktningsvärda påstående. I ur och skur. Jag står fast vid det dagen innan lön, trots att vår lilla familj då överlever tack vare sparade parkeringsmynt och pantflaskor. Ändå blir jag varje månad, när lönen kommer, lika exalterad som Lemmy blir över påskfjäder. ( Med andra ord så exalterad att det kan verka sjukligt.)

Hela månaden har jag gått och trott att lönen ska komma i morgon, den 27e som alltid. En kollega berättade precis att lönen kom igår. IGÅR! Vad fan! Varför sitter jag på jobbet? Jag borde ju vara nere på stan och shoppa! Men pengarna, det betyder inget.

I Kreativitetens Tecken

Som tidningsredaktör har jag ett arbete som är stressigt och kräver att man är rätt kreativt lagd. Problemet är att kreativiteten inte alltid är på topp. Då förstörs mitt schema och jag får ångest över att inte hinna klart med mitt jobb, vilket leder till att jag blir ännu mindre kreativ, och så går det in i en ond cirkel.

I slutet av produktionstiden lyckas jag dock alltid färdigställa mina tidningar och jag är lika förvånad varje gång. Jag blir så förvånad att jag somnar. Ibland somnar hjärnan men kroppen fortsätter vandra omkring. Inte kostigt att folk uppfattar mig som disträ och osocial ibland (läs: ofta, eller för det mesta, eller alltid – skitsamma, jag är i alla fall snygg och intelligent).

Det här är en sådan dag. Hade det varit för hundra år sedan hade jag spenderat hela dagen med att sitta still och stirra ner på en skrivmaskin med ett blankt A4-papper (säkert ett billigt och sladdrigt 60-gramsark, oblekt och med alldeles för klena fibrer, så att när man slår ett O stansar det ut ett hål*).

Så vad gör jag? Jag surfar runt på nätet, i vild jakt på uppslag. I jakten snubblar jag över intressanta saker som inte har någonting alls med tidningarna att göra, och helt plötsligt har dagen försvunnit. Så nu sitter jag här. Klockan är 16:10 och jag har i teorin 50 minuter på mig att skriva en artikel på minst 1 100 ord. Om någonting. Fast min bättre hälft jobbar kväll, så då kan jag likaväl jobba över lite, även om jag hellre hade cyklat hem och lekt med katterna.

Nåväl.

Dagen har haft sina ljusa stunder ändå. Jag åt min favoritstandardfrukost – två grova smörgåsar med skinka, en kopp kaffe, ett stort glas juice och ett ägg. Ägget gör mycket. Jag blir glad av ägg. Dels är det gott och dels kan jag numera äta det utan att dö, tack vare mina fina anti-Crohns-tabletter. Jag har dessutom en kanna gott kaffe och jag har druckit en faslig massa iskallt vatten. Och på lunchen var jag hemma med Emma (höhö, det rimmade!) och åt thaimat.

Nu kanske du undrar varför jag berättar allt det här? Jo, det ska jag säga dig. Det är för att jag försöker skriva en massa och komma upp i hastighet, så att jag förhoppningsvis kan överföra energin till att sammanställa en någorlunda vettig artikel till tidningarna. Dessutom slår jag ihjäl lite tid.

Klockan är 16:16. Fan.

PS. Jag har placerat vår blogg i Växjö på bloggkartan.se.

* Jag är utbildad typograf. Och nörd. Det kan vara en farlig kombination som för det otränade ögat kan uppfattas som sjukligt trist.

Nagelneuros

De sista månaderna har jag uteslutet ägnat all min lediga tid (vilket inte är mycket) åt att fila, baslackera, lackera, och överlackera mina naglar. Självklart jag har skött om nagelbanden också.

Det låter ytterst fåfängt. Jag har under hela tiden trott att det beror på att det enda som visar min personlighet med full sjuksköterskemundering på, är just naglarna. Och håret. Jag går till min underbare frisör en gång i månaden, och uppmuntrar honom att göra allt för att jag inte ska se ut som en sjuksköterska.

Egentligen har jag ingen aning om varför jag inte vill se ut som en sjuksköterska, förrutom att de per definition är präktiga, tråkiga, livlösa undersåtar till läkaren. Min raka motsats med andra ord. Igår morse vaknade jag och satte på mig svarta "finbyxor", en vit skjorta, KNÄSTRUMPOR och nätta, SÖTA skor. Med en vit, ganska tight rock utanpå detta såg jag ut som ett urexempel på en präktig, tråkig, livlös människa. Och jag gillade det!

Antingen har jag vaknat upp ur en flera års lång psykos eller så är det bara ännu en nyck hos en ordinär neurotisk Emma.

Det är definitivt inte lupus

För snart ett år sedan stod en flicka och en pojke hemma i flickans lägenhet. Egentligen var de aningen för gamla för att kallas flicka och pojke, men de var i alla fall för unga och omogna för att kallas kvinna och man. Under någon veckas tid hade de träffats. Många gånger.

"Du", sa pojken, lite stärkt av några öl på puben med kollegorna.
"Ja?", sa flickan, som legat i sängen och väntat på sin älskade.
"Får jag referera till dig som min flickvän?"

* * *

Det känns som igår fast samtidigt känns det som för tjugo år sedan. Som om vi alltid varit ihop. Under året som gått har vi flyttat ihop i en för liten lägenhet. Vi har skaffat två katter. Fester och parmiddagar har varvats med släktträffar och söndagslunch med föräldrar. IKEA har besökts. Många gånger. Under en resa till Fuerteventura förlovade vi oss den 7 oktober 2006. Sedan köpte vi en stor obyggd bostadsrätt som vi nu går och väntar på att få flytta in i den 29 maj.

Vi är intelligenta. Vi är snygga. Vi är roliga. Vi är kompetenta. Vi är neurotiska. Och vi är perfekta ihop.

Flickan heter Emma, är 26 år och sjuksköterska.
Pojken heter Tommy, är 30 år och tidningsredaktör.
Hankatten heter Lemmy, är 1 år och lat.
Honkatten heter Selma, är 1 år och psykopat.

Och det här är vår blogg.