Hjälp, vår katt är ett popoffer!

Eftermiddagen går i städandets tecken. I alla fall för undertecknad, som till skillnad mot Emma slipper gå till jobbet även på söndagar. Nu har jag städat hela badrummet, med väggar och golv och allt som hör där till (tak?) och frostat av och rengjort frysen. Därför är en matpaus välförtjänt.

Och vad gör man då? Ägnar man denna lilla stund åt att njuta av naturen från balkongen, ta en promenad, läsa ur ett klassiskt litterärt mästerverk eller bara vila lite på soffan? Nej. Man sätter sig och bloggar, likt den idiot man är.

Jag tänkte blogga om en av våra två katter. Selma. En liten svart katt som är allmänt konstig. Idag fick jag dessutom reda på något nytt om henne. Jag borde anat det utifrån den kolsvarta pälsen, men inte kunde jag förutse att det var så illa... Vår katt är ett popoffer! Hon vägrar hårdrock!

För att göra städandet lite roligare satte jag nämligen på Ozzys nya platta (tuff). Tre låtar in i plattan så var det något som överröstade rocken. Det lät som en mistlur och källan var en mycket irriterad Selma. Hon satt framför högtalarna och skrek som en galning. Inte förrän jag stängde av musiken tystnade hon och återgick till att göra sådant som katter gör; äter, sover, fäller hår, springer, purrar och fäller hår. Jag satte på musiken igen. Samma resultat. Bytte till en annan hårdrocksplatta. Samma jävla tjutande.

Jag tänkte dock inte städa utan musik, så i ren desperation satte jag på det enda lugna jag kunde hitta - av någon anledning sjukligt astråkiga Wilco. Halvvägs in i första plinka-plonka-låten började jag kräkas och tappa hår i ren avsmak, men det var i alla fall bättre än att dö av tystheten. Fast Selma var nöjd och glad. Hon gillar tydligen smörjan! Det är ju själva fan också...

Tur att vår andra katt, Lemmy, gör skäl för sitt namn och gärna sitter framför högtalarna när de snurras både Metallica, Megadeth och Motörhead.