Mailning på neurotikers vis

En lindrig emotionell katastrof inträffade på jobbet idag. Ville beklaga mig för Tommy för att må bättre, och slängde iväg ett mail:

Till Tommy fr 2007-04-27 10:01
Ämne: HATA
Vad trött jag blir. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen bli gravid någon gång. MEN jag tycker INTE om när människor frågar mig om jag är gravid när jag inte är det. Som idag. En patient, en försynt liten sak, frågade "Emma är du gravid". "Nej". Ett enda ord, det var det enda svaret jag kunde komma på. Jag ville inte ens säga något elakt. Jag blev bara ledsen. Han är ju faktist den andra personen på två månader som frågar mig om jag är gravid. Så nu har jag stängt in mig på kontoret och sitter här och känner mig som en fet kossa.

Hoppas din eftermiddag har varit bättre.

Puss // din feta flickvän

Svaret kom som väntat snabbt, ty mailning är hans huvudsakliga arbetsuppgift, vad han än uppger sig arbeta som.

Till Emma fr 2007-04-27 10:10

Ämne: Re:HATA

Nej, men usch... Så ska du ju inte ta det! Förra gången så var det ju
din kofta som var knäppt på ett konstigt sätt. Och nu är det nog snarare
så att du är så uppåt och glad över att allt fungerar så bra på jobbet,
så det är därför som hon frågade om du var gravid. Det här låter ju
skittöntigt, men många tycker ju att gravida har ett -- öh... -- skimmer
av lycka om sig (jajaja, jag SA ju att det låter töntigt) och det uppfattade
säkert patienten som om du var gravid.

Du är inte ett dugg fet eller tjock på något sätt! Och jag slår vad om
att det INTE alls var det som patienten syftade på. Garanterat!

Du ÄR INTE tjock!! Du är lite neurotisk. Som jag. Tänker för mycket och
tolkar sönder allt som folk säger tills det att det de sa betydde att
man är ful och dum och värdelös, trots att det inte alls handlade om det.

Jag älskar dig!

JAG ÄLSKAR DIG!

JAG ÄLSKAR DIG!!!

Puss, puss, puss, min söta lilla vackra älva till flickvän!

PS. Om du nu läser detta och tänker "okej, han skriver att jag inte är
fet men han skriver inget om att jag känner mig som en kossa, så han
tycker säkert att jag är en kossa!" så får du gå hem ikväll. DS.

PS2. Och om du nu tänker "att han säger att jag får gå hem kanske
betyder att han tycker det är jobbigt att köra och hämta mig" så...
så... ;-) För så där hade jag säkert tänkt. Neurotiker-Tommy. Puss! DS.

PS3. Jag tycker om att skjussa dig från och till jobbet. Det får mig att
känna mig snäll och behövd. DS.

Det var ju underbart att han PS:ade många förklaringar som underlättar min neurotiska vardag. Men vad som verkligen gjorde mig neurotisk var alla bortförklaringar. "koftan som var knäppt på ett lustigt sätt" och "ett skimmer av lycka omkring sig". Nu ska den feta kossan, med det lyckliga skimret och felaktigt knäppt kofta vägra ligga sked i natt. Någon måtta får det faktist vara!

Principiella pengar

Jag har alltid hävdat att jag inte bryr mig om pengar.

"Pengar betyder ingenting för mig", är ett, av mig, ofta använt citat. Jag står fullt fast vid detta aktningsvärda påstående. I ur och skur. Jag står fast vid det dagen innan lön, trots att vår lilla familj då överlever tack vare sparade parkeringsmynt och pantflaskor. Ändå blir jag varje månad, när lönen kommer, lika exalterad som Lemmy blir över påskfjäder. ( Med andra ord så exalterad att det kan verka sjukligt.)

Hela månaden har jag gått och trott att lönen ska komma i morgon, den 27e som alltid. En kollega berättade precis att lönen kom igår. IGÅR! Vad fan! Varför sitter jag på jobbet? Jag borde ju vara nere på stan och shoppa! Men pengarna, det betyder inget.

I Kreativitetens Tecken

Som tidningsredaktör har jag ett arbete som är stressigt och kräver att man är rätt kreativt lagd. Problemet är att kreativiteten inte alltid är på topp. Då förstörs mitt schema och jag får ångest över att inte hinna klart med mitt jobb, vilket leder till att jag blir ännu mindre kreativ, och så går det in i en ond cirkel.

I slutet av produktionstiden lyckas jag dock alltid färdigställa mina tidningar och jag är lika förvånad varje gång. Jag blir så förvånad att jag somnar. Ibland somnar hjärnan men kroppen fortsätter vandra omkring. Inte kostigt att folk uppfattar mig som disträ och osocial ibland (läs: ofta, eller för det mesta, eller alltid – skitsamma, jag är i alla fall snygg och intelligent).

Det här är en sådan dag. Hade det varit för hundra år sedan hade jag spenderat hela dagen med att sitta still och stirra ner på en skrivmaskin med ett blankt A4-papper (säkert ett billigt och sladdrigt 60-gramsark, oblekt och med alldeles för klena fibrer, så att när man slår ett O stansar det ut ett hål*).

Så vad gör jag? Jag surfar runt på nätet, i vild jakt på uppslag. I jakten snubblar jag över intressanta saker som inte har någonting alls med tidningarna att göra, och helt plötsligt har dagen försvunnit. Så nu sitter jag här. Klockan är 16:10 och jag har i teorin 50 minuter på mig att skriva en artikel på minst 1 100 ord. Om någonting. Fast min bättre hälft jobbar kväll, så då kan jag likaväl jobba över lite, även om jag hellre hade cyklat hem och lekt med katterna.

Nåväl.

Dagen har haft sina ljusa stunder ändå. Jag åt min favoritstandardfrukost – två grova smörgåsar med skinka, en kopp kaffe, ett stort glas juice och ett ägg. Ägget gör mycket. Jag blir glad av ägg. Dels är det gott och dels kan jag numera äta det utan att dö, tack vare mina fina anti-Crohns-tabletter. Jag har dessutom en kanna gott kaffe och jag har druckit en faslig massa iskallt vatten. Och på lunchen var jag hemma med Emma (höhö, det rimmade!) och åt thaimat.

Nu kanske du undrar varför jag berättar allt det här? Jo, det ska jag säga dig. Det är för att jag försöker skriva en massa och komma upp i hastighet, så att jag förhoppningsvis kan överföra energin till att sammanställa en någorlunda vettig artikel till tidningarna. Dessutom slår jag ihjäl lite tid.

Klockan är 16:16. Fan.

PS. Jag har placerat vår blogg i Växjö på bloggkartan.se.

* Jag är utbildad typograf. Och nörd. Det kan vara en farlig kombination som för det otränade ögat kan uppfattas som sjukligt trist.

Nagelneuros

De sista månaderna har jag uteslutet ägnat all min lediga tid (vilket inte är mycket) åt att fila, baslackera, lackera, och överlackera mina naglar. Självklart jag har skött om nagelbanden också.

Det låter ytterst fåfängt. Jag har under hela tiden trott att det beror på att det enda som visar min personlighet med full sjuksköterskemundering på, är just naglarna. Och håret. Jag går till min underbare frisör en gång i månaden, och uppmuntrar honom att göra allt för att jag inte ska se ut som en sjuksköterska.

Egentligen har jag ingen aning om varför jag inte vill se ut som en sjuksköterska, förrutom att de per definition är präktiga, tråkiga, livlösa undersåtar till läkaren. Min raka motsats med andra ord. Igår morse vaknade jag och satte på mig svarta "finbyxor", en vit skjorta, KNÄSTRUMPOR och nätta, SÖTA skor. Med en vit, ganska tight rock utanpå detta såg jag ut som ett urexempel på en präktig, tråkig, livlös människa. Och jag gillade det!

Antingen har jag vaknat upp ur en flera års lång psykos eller så är det bara ännu en nyck hos en ordinär neurotisk Emma.

Det är definitivt inte lupus

För snart ett år sedan stod en flicka och en pojke hemma i flickans lägenhet. Egentligen var de aningen för gamla för att kallas flicka och pojke, men de var i alla fall för unga och omogna för att kallas kvinna och man. Under någon veckas tid hade de träffats. Många gånger.

"Du", sa pojken, lite stärkt av några öl på puben med kollegorna.
"Ja?", sa flickan, som legat i sängen och väntat på sin älskade.
"Får jag referera till dig som min flickvän?"

* * *

Det känns som igår fast samtidigt känns det som för tjugo år sedan. Som om vi alltid varit ihop. Under året som gått har vi flyttat ihop i en för liten lägenhet. Vi har skaffat två katter. Fester och parmiddagar har varvats med släktträffar och söndagslunch med föräldrar. IKEA har besökts. Många gånger. Under en resa till Fuerteventura förlovade vi oss den 7 oktober 2006. Sedan köpte vi en stor obyggd bostadsrätt som vi nu går och väntar på att få flytta in i den 29 maj.

Vi är intelligenta. Vi är snygga. Vi är roliga. Vi är kompetenta. Vi är neurotiska. Och vi är perfekta ihop.

Flickan heter Emma, är 26 år och sjuksköterska.
Pojken heter Tommy, är 30 år och tidningsredaktör.
Hankatten heter Lemmy, är 1 år och lat.
Honkatten heter Selma, är 1 år och psykopat.

Och det här är vår blogg.