Konsten att studera

Det låter realistiskt, trovärdigt och sunt när jag berättar för mina arbetskamrater att "i helgen är jag ledig, då ska jag pluga". När jag väl kommer hem, när det väl blivit lördag morgon och pluggandet ska börja, det är då det orealistiska och osannolika uppenbarar sig. Nu är klockan typ åtta på kvällen och jag har ännu inte börjat plugga. Varför?, frågar du dig kanske då. Det ska jag förklara:

1. Jag blir hysterisk av att det står tre ihopmonterade lagerhyllor i modell "Musse" (vi köpte inte "Mimmi", den var mindre och rangligare) i vardagsrummet och i mitt studierum. Jag vet att det är pretto att ha ett studierum, men det skiter jag i.


2. Anledningen till att de inte står i förrådet som tänkt är att förrådet är fullt med skit, och ingen orkar göra någonting åt det. Eller fel av mig. I förra veckan hängde jag på Norremarks sorteringsstation tillsammans med en massa män och sorterade skräp. Men inte fan hjälpte det, nu är det fullt igen. Med andra ord går det inte att få in Mussehyllorna i förrådet eftersom det är fullt.


3. Lägenheten behöver städas. Det är katthårstussar i trappen som hånler mot mig när jag går förbi. Det är dessutom sjukt jobbigt att dammsuga upp dem eftersom centraldamsugarslangen är 100meter lång och ligger i förrådet under trappen som är fullt av saker som egentligen skulle vara i uteförrådet. Om det fanns plats.


4. Blommorna behöver säkert vattnas - men det har av någon underlig andledning blivit Tommys uppgift.


5. Tvätt behöver tvättas och strykas - detta har av en minst lika outgrundlig anledning blivit min uppgift (vilket kan bero på att Tommy är oförmögen att förstå hur ett strykjärn fungerar - det är i alla fall vad han säger).

Fem punkter som behöver åtgärdas innan jag kan bli så pass fokuserad att det ens är lönt att ge sig i kast med en text av Buber eller Lévinas. Med tanke på att klockan är åtta borde vi hunnit göra detta nu. Det har vi inte. Men vi har varit på hem- och villamässa med pappa och bror. Vi har sovit länge. Vi har tittat på tecknat. Nu är Tommy på stand-up med Ola. Jag blev martyr och tyckte det var för dyrt, stannade hemma, och nu har jag flyttat ut Musse till förrådet och städat lite där.

Nu hoppas nu innerligt att Tommy får dåligt samvete och åtgärdar återstående punkter utan att stöna i morgon.

Vem fan heter Tommy?!

Emma och jag diskuterade namn härom dagen. Bara så där helt apropå som vi gör. Vi kom på att Emma är ett bra namn som fungerar för tjejer och kvinnor i alla åldrar. En bebis kan heta Emma, och det fungerar fint under uppväxten och som vuxen och även som gammal. Det är ett bra namn. Riktigt bra till och med.

Tommy däremot. Vad fan är det för namn?! Tommy fungerar inte på bebisar. Det fungerar inte under uppväxten, och det fungerar inte när man är vuxen eller pensionär. Inte för de allra flesta.

Det finns bara ett tillfälle, en gång, som namnet Tommy är bra - och det är om man är en 48,5-årig gammal raggare med mustasch och skinnväst, som jobbar som bilmekaniker och är gift sedan 25 år tillbaka med Agneta, och de bor i en ganska illa skött villa i ett litet samhälle, de har två rebelliska tonårsbarn och på lördagar tycker Tommy om att klippa gräset och sedan ta sig ett par öl under tiden han putsar på sin motorcykel.

Jag kommer aldrig att bli en Tommy. Dels är jag ingen raggare och har inga intentioner att bli. Jag äger visserligen en skinnväst (som jag tror ligger i Ryssby) men jag har för dålig skäggväxt för att odla en rejäl mustasch. Dessutom är jag inte gift med någon som heter Agneta, och kommer aldrig att bli, och jag är inte heller bilmekaniker. Visserligen tycker jag det är ganska okej att klippa gräset, men jag är - till min fars förtret - inte speciellt intresserad av att putsa på min motorcykel.

Hade jag bara fått den här insikten för 20 år sedan hade jag bytt namn. Fast då hade jag varit tio år gammal och hade jag velat byta namn hade det säkert blivit något jag tyckte var coolt då. Som Jack. Och vem fan heter Jack?!

Ingen mobiltelefon, vad nu då?

Min mobiltelefon har strulat de senaste veckorna. Ljudet har varit kasst och det har skorrat hela tiden. Så nu gick jag till Telenor för att få den bytt. De tog in den på lagning.

- När vi är klara så skickar vi ett SMS till dig.
- Jaha? Och hur ska jag få det när ni har min mobiltelefon?
- Har du ingen annan mobiltelefon?

BRYT!

Så här SKULLE jag ha svarat:

- Vad fan tror du? Hade jag haft en annan mobiltelefon hade jag väl inte brytt mig om att lämna in den här jävla kuktelefonen ni krängde på mig! Då hade jag kommit in hit och bett dig köra upp den där stjärnorna inte lyser och där Reinfelds menlösa skattesänkningar spelar ännu mindre roll än vad de gör i verkligheten!

Men det gjorde jag så klart inte. Jag svarade:

- Öööh... Nej...
- Okej. Jag kan titta om vi har en mobil du kan låna.
- Tack.

Kvinnan försvinner ut på lagret (läs: fikarummet) och kommer tillbaka efter tre sekunder (lagom tid för att sucka över en jobbig kund, kontrollera nagellacket och dra ett hårstrå ur näsan).

- Tyvärr. Vi hade ingen.

BRYT IGEN!

Så här SKULLE jag ha svarat:

- Vaddå "hade ingen"? Ni säljer ju för helvete mobiltelefoner här - hur faaan kan du påstå att ni inte har en ledig mobiltelefon?! Hur hade du tänkt att jag ska klara mig utan mobiltelefon i två veckor? Du VET att jag använder mobilen i arbetet, för det sa jag och abonnemanget står skrivet på min arbetsgivare! Ut med dig på lagret igen och kom tillbaka när du hittat en mobiltelefon! Och kan du inte hitta en mobiltelefon på mobiltelefonlagret i en mobiltelefonbutik så ska du nog ta en jävligt lång funderare över huruvida du passar för det här obeskrivligt krävande yrket! Du kanske istället borde leta efter saker vi garanterat vet inte finns, som exempelvis ett marknadsdrivet kapitalistiskt samhälle där det inte existerar några former av kartelldrivna oligopol! Face, bitch!

Men det gjorde jag så klart inte. Jag svarade:

- Öööh... Okej. Tack. (Varför tackar jag?! Jävla hund!)

Summa summarum så har jag alltså ingen mobiltelefon nu. Och jag kan återigen konstatera att jag ibland hatar mig själv. Jag är en så stor jävla fitta att man borde slå ihjäl mig med en dinosaurietampong!

AAAAARRRGHHH!!!

Tack för att du läste hela inlägget.

Jodå, jag är fortfarande neurotisk

Min bättre hälft tycker inte jag skriver tillräckligt här. Och det har hon, som så mycket annat, rätt i. För det är knappast så att jag inte är neurotisk. Det är jag. Jag sitter jämt och maler en massa i huvudet tills kallsvetten börjar rinna längst ryggen och käkarna är så hårt sammanpressade att lagningarna i tänderna lossnar. Här är ett smakprov på saker jag sitter och är neurotisk över:

Min vikt. Jag har tappat vikt. Det beror på att jag inte ätit tillräckligt och att jag inte vilar någonting utan rusar runt som en DAMP-unge varje vaken sekund. Eller så beror det på att jag har cancer i buken, vilken jag är övertygad kommer att hittas så fort jag sätter foten på sjukhuset nästa gång, och då kommer jag få två veckor på mig att leva, vilka jag kommer spendera i fosterställning, hyperventilerande och de enda orden som lämnar mina läppar är "katogan... katogan...". Men det är det ingen som ger mig för alla tycker jag förtjänar att dö för allt jag försakat och inte hunnit med att göra.

Min ekonomi. Det är den 18:e och jag har 15 kronor på kontokortet, som ska räcka till mat och allt annat fram till den 25:e då jag får en ny lön som försvinner lika fort som en liten skål dillchips. Jag ser framför mig att jag sitter i en skitig etta vars inredning består av en madrass på golvet, dumpad, arbetslös, utsvulten, självmordsbenägen, alkoholiserad och med största sannolikhet har jag cancer i magen. Förmodligen har jag en dator och Internetuppkoppling, så jag skulle kunna börja jobba vilken sekund som helst men min hjärna orkar inte, och det är fan en värre mardröm än cancer att ha en hjärna som inte fungerar ordentligt. Blir jag senil, döda mig (inte för att det behövs, för jag har säkert redan hunnit dö i cancer eller blivit ihjälslagen av ett ungdomsgäng).

Mer än så hinner jag inte gå in på, så här kommer en snabblista över saker jag också sitter och är neurotisk över: att jag inte är tillräckligt spännande, överraskande och romantisk, att jag inte fikar tillräckligt mycket, att jag är kass på saker jag gör, att jag inte slappar av tillräckligt mycket, att jag inte tar mer initiativ, att jag inte spelar på mina instrument tillräckligt mycket, att jag inte skriver en bok, att jag inte har mer pengar, att jag inte är roligare, att jag inte är ute och rör mig, att jag inte ställer upp och hjälper folk mer än vad jag gör, att jag inte är snällare, att jag inte läser fler böcker och lyssnar på mer musik, att jag inte är mer social, att jag inte städar bättre, och så vidare... Så nog fan är jag neurotisk. Hade jag sett mig själv på gatan hade jag förmodligen kört på mig, så tragisk som jag känner mig nu när jag skrivit allt det här. Tur att Emma uppenbarligen tar mig för vad jag är. Hur det nu är möjligt.

Förresten så skriver jag det här på jobbet, men det är för att jag sitter och väntar på PDF:er så jag kan inte göra så mycket mer.

Övergiven

Åh! Tommy är så förbannat lat och upptagen. Han har inte kunnat skriva i den här bloggen på flera månader. Vad beror det på? Jo, hans andra nördblogg upptar all hans vakna tid. Jag är fullkomligt övertygad om att han överhuvudtaget inte arbetar. Han sitter på sitt kontor och bloggar - hela jävla dagarna.

Genom att överge mig på detta sätt får han mig att framstå som den enda neurotikern i familjen, och det är fan inte snällt!!!

Bacillskräck (e.g virusskräck)

Heldag på avdelningen. Började vid 7 och får inte gå hem förrän 20. Hemskt dag i vanliga fall. Katastrofal idag. Hälften av patienterna är förkylda, och nästan lika många i personalen. Kraxiga röster, huvudvärk, snor, hostande.

Panik!!!

I morgon börjar jag skolan igen. Jag kan inte bli sjuk. Jag får inte bli sjuk. Mina hjärnceller får inte dö av feber. (Jag är inte helt säker på att hjärnceller faktist dör av feber, men kanske...) Jag kan inte börja plugga igen och visa mig första dagen som ett vandrande lik. Första intrycket är faktist viktigt. Kommer jag dit och ser ut som ett förruttnat lik, kommer alla tro att jag är lika engagerad och intelligent som... tja... någon väldigt ointelligent. Orkar inte komma på namnet på någon ointelligent människa som jag föraktar.

Herregud, mina välvårdade hjärnceller börjar redan dö. Det är ute med mig.

Helvete!