Jodå, jag är fortfarande neurotisk

Min bättre hälft tycker inte jag skriver tillräckligt här. Och det har hon, som så mycket annat, rätt i. För det är knappast så att jag inte är neurotisk. Det är jag. Jag sitter jämt och maler en massa i huvudet tills kallsvetten börjar rinna längst ryggen och käkarna är så hårt sammanpressade att lagningarna i tänderna lossnar. Här är ett smakprov på saker jag sitter och är neurotisk över:

Min vikt. Jag har tappat vikt. Det beror på att jag inte ätit tillräckligt och att jag inte vilar någonting utan rusar runt som en DAMP-unge varje vaken sekund. Eller så beror det på att jag har cancer i buken, vilken jag är övertygad kommer att hittas så fort jag sätter foten på sjukhuset nästa gång, och då kommer jag få två veckor på mig att leva, vilka jag kommer spendera i fosterställning, hyperventilerande och de enda orden som lämnar mina läppar är "katogan... katogan...". Men det är det ingen som ger mig för alla tycker jag förtjänar att dö för allt jag försakat och inte hunnit med att göra.

Min ekonomi. Det är den 18:e och jag har 15 kronor på kontokortet, som ska räcka till mat och allt annat fram till den 25:e då jag får en ny lön som försvinner lika fort som en liten skål dillchips. Jag ser framför mig att jag sitter i en skitig etta vars inredning består av en madrass på golvet, dumpad, arbetslös, utsvulten, självmordsbenägen, alkoholiserad och med största sannolikhet har jag cancer i magen. Förmodligen har jag en dator och Internetuppkoppling, så jag skulle kunna börja jobba vilken sekund som helst men min hjärna orkar inte, och det är fan en värre mardröm än cancer att ha en hjärna som inte fungerar ordentligt. Blir jag senil, döda mig (inte för att det behövs, för jag har säkert redan hunnit dö i cancer eller blivit ihjälslagen av ett ungdomsgäng).

Mer än så hinner jag inte gå in på, så här kommer en snabblista över saker jag också sitter och är neurotisk över: att jag inte är tillräckligt spännande, överraskande och romantisk, att jag inte fikar tillräckligt mycket, att jag är kass på saker jag gör, att jag inte slappar av tillräckligt mycket, att jag inte tar mer initiativ, att jag inte spelar på mina instrument tillräckligt mycket, att jag inte skriver en bok, att jag inte har mer pengar, att jag inte är roligare, att jag inte är ute och rör mig, att jag inte ställer upp och hjälper folk mer än vad jag gör, att jag inte är snällare, att jag inte läser fler böcker och lyssnar på mer musik, att jag inte är mer social, att jag inte städar bättre, och så vidare... Så nog fan är jag neurotisk. Hade jag sett mig själv på gatan hade jag förmodligen kört på mig, så tragisk som jag känner mig nu när jag skrivit allt det här. Tur att Emma uppenbarligen tar mig för vad jag är. Hur det nu är möjligt.

Förresten så skriver jag det här på jobbet, men det är för att jag sitter och väntar på PDF:er så jag kan inte göra så mycket mer.