"Fröken, hur blir man lastbilschaufför?"

DHL - vad den förkortningen står för tänker jag inte ens börja skämta om - leverar prylar via lastbil ut till privatpersoner och firmor. De har som policy att alltid ringa på under lunchen. Samtliga leveranser ska ske mellan klockan 12-13 och chaufförerna ska alltid bli lika förvånade när man talar om för dem att personen de söker är på lunch. Det är en konstig policy, men den är tydligen framgångsrik eftersom företaget är ett av de ledande distributörerna i Sverige.

Nyss ringde DHL på hemma hos mig.

- Är det Strömberg?
- Nej, det är det inte.
- Är det inte Hälsovägen 16?
- Nej, det här är Friskhetsvägen.
- Jaha.
- Jag vet tyvärr inte var Hälsovägen ligger.
- Nej, det gör inget. Jag vet var det ligger!

Så hoppar gubben in i lastbilen och kör iväg innan man hinner fråga va? varför? vad? var? va? va? VA?!

En gång blev jag drabbad av en chaufför som förhoppningsvis bara sett på Tomten är far till alla barnen för många gånger. När jag öppnade dörren för denne Quasimodo versus Timmy-wannabe skrek han:

- Sara!
- Sara, är inte här. Hon är på lunch, precis som alla andra. Det var en ren slump att jag var kvar på jobbet.
- SAAARAAAAAA!!!
- What the fuck?! Du ska stoppa medicinen i munnen inte öronen!
- Uhu! Hu!! Sara!?
- Jag kan signera paketet åt henne.
- Huh. Uuh.
- Jävla DHL-arsle.
- Uh? Huh. Huuh.

En obeskrivligt bisarr situation. Man kan ju fråga sig hur anställningsintervjuerna går till på DHL.

- Tyvärr måste jag meddela att vi inte kan ge dig jobbet som lastbilschaufför här på DHL.
- Men jag har ju alla körkort som behövs, och mina papper är i ordning och jag har jättegoda referenser.
- Ja, men tyvärr föll du igenom på vårt medicinska och fysiska test.
- Hur är det möjligt? Jag har EM-guld i triathlon. Min hälsa kan inte bli bättre!
- Nja, alltså... Minns du när läkaren bad dig snöra ett par skor?
- Ja, det var beynnerligt.
- Du klarade av det.
- Ja, vem faaan kan inte knyta ett par skor?! Det var det dummaste jag... Uh... Aha. Tack för att jag fick komma i alla fall. Lycka till med rekryteringen.

Ångestladdad gayglädje utan dödsstraff

Sedan jag var typ 11 år har jag haft depressioner, ångest och liknande i olika varierande grader till och från. Jag visste dock inte vad det var förrän långt senare. Jag trodde mest att jag var en allmänt kass människa med svaga nerver. Hur som helst lyckades jag efter 20-årsåldern - helt omedvetet - hålla ångesten ganska dämpad med alkohol. På helgerna festade man och det hjälpte till att hålla ångesten borta, eftersom nu har jag lärt mig att alkohol är ångestdämpande.

Nu är jag 30 och sedan min 30-årsdag har jag knappt druckit någonting. Det har bara blivit så. Tyvärr kom ju ångesten nu när jag inte har något "medicinskt" att dämpa den med. Så istället för att hälla i mig en flaska whisky så sitter jag och gråter i duschen, drabbas av stresshosta, spänningshuvudvärk, irritation, klump i halsen och panikångestattacker. Å andra sidan har jag ingen baksmälla. Fan. Livet är inte lekande lätt alltid. Tur att man har en Emma, två familjer och två katter. Och Internet.

På Internet läser jag något som inte har någonting alls med detta att göra, men jag vill nämna det ändå. Alla utom KD har givit tummarna upp för homoäktenskap. Den nyheten gjorde mig glad.

Det finns två politiska saker som kan göra mig riktigt förbannad och det är dödsstraff och homofobi. Dödsstraff är fullkomligt sinnessjukt och dubbelmoral bortom allt. Det är aldrig någonsin motiverat med dödsstraff, när man ser på det ur sansade ögon. Och homosexuella ska fan i mig ha precis samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Ens sexuella läggning är helt jävla ointressant och är helt privat.

Jag tycker därför också att hets mot folkgrupp är en sinnessjuk lag som bara ökar fördomarna om att minoriteter skulle vara svagare än andra. Det är redan olagligt att ärekränka, hota eller misshandla en annan person - vi behöver inte en extra lag för att förtydliga att man inte får ärekränka, hota eller misshandla en "minoritets"-person. Fullkomligt jävla absurt. Dessutom skadar det yttrandefriheten. Folk ska få tycka vad de vill, så länge de inte bryter mot andra lagar - det vill säga exempelvis uppvigling till brott, vilket man bryter mot om man säger att man borde ge alla homosexuella spö, eller liknande (tror jag iaf, jag är inte juridiskt utbildad).

Jag kan förstå varför man inför hets mot folkgrupp. Det kan jag. Jag tycker dock inte om det. Allt som inkräktar på yttrandefriheten är av ondo. Folk måste få tänka, säga och utrycka vad de vill, även om det är åsikter som inte delas av majoriteten. De politiska ledarna ska inte få bestämma vad vi ska tycka.

Så det så. Det tycker jag, och det har jag rätt till. Än så länge i alla fall.

Konsten att studera

Det låter realistiskt, trovärdigt och sunt när jag berättar för mina arbetskamrater att "i helgen är jag ledig, då ska jag pluga". När jag väl kommer hem, när det väl blivit lördag morgon och pluggandet ska börja, det är då det orealistiska och osannolika uppenbarar sig. Nu är klockan typ åtta på kvällen och jag har ännu inte börjat plugga. Varför?, frågar du dig kanske då. Det ska jag förklara:

1. Jag blir hysterisk av att det står tre ihopmonterade lagerhyllor i modell "Musse" (vi köpte inte "Mimmi", den var mindre och rangligare) i vardagsrummet och i mitt studierum. Jag vet att det är pretto att ha ett studierum, men det skiter jag i.


2. Anledningen till att de inte står i förrådet som tänkt är att förrådet är fullt med skit, och ingen orkar göra någonting åt det. Eller fel av mig. I förra veckan hängde jag på Norremarks sorteringsstation tillsammans med en massa män och sorterade skräp. Men inte fan hjälpte det, nu är det fullt igen. Med andra ord går det inte att få in Mussehyllorna i förrådet eftersom det är fullt.


3. Lägenheten behöver städas. Det är katthårstussar i trappen som hånler mot mig när jag går förbi. Det är dessutom sjukt jobbigt att dammsuga upp dem eftersom centraldamsugarslangen är 100meter lång och ligger i förrådet under trappen som är fullt av saker som egentligen skulle vara i uteförrådet. Om det fanns plats.


4. Blommorna behöver säkert vattnas - men det har av någon underlig andledning blivit Tommys uppgift.


5. Tvätt behöver tvättas och strykas - detta har av en minst lika outgrundlig anledning blivit min uppgift (vilket kan bero på att Tommy är oförmögen att förstå hur ett strykjärn fungerar - det är i alla fall vad han säger).

Fem punkter som behöver åtgärdas innan jag kan bli så pass fokuserad att det ens är lönt att ge sig i kast med en text av Buber eller Lévinas. Med tanke på att klockan är åtta borde vi hunnit göra detta nu. Det har vi inte. Men vi har varit på hem- och villamässa med pappa och bror. Vi har sovit länge. Vi har tittat på tecknat. Nu är Tommy på stand-up med Ola. Jag blev martyr och tyckte det var för dyrt, stannade hemma, och nu har jag flyttat ut Musse till förrådet och städat lite där.

Nu hoppas nu innerligt att Tommy får dåligt samvete och åtgärdar återstående punkter utan att stöna i morgon.

Vem fan heter Tommy?!

Emma och jag diskuterade namn härom dagen. Bara så där helt apropå som vi gör. Vi kom på att Emma är ett bra namn som fungerar för tjejer och kvinnor i alla åldrar. En bebis kan heta Emma, och det fungerar fint under uppväxten och som vuxen och även som gammal. Det är ett bra namn. Riktigt bra till och med.

Tommy däremot. Vad fan är det för namn?! Tommy fungerar inte på bebisar. Det fungerar inte under uppväxten, och det fungerar inte när man är vuxen eller pensionär. Inte för de allra flesta.

Det finns bara ett tillfälle, en gång, som namnet Tommy är bra - och det är om man är en 48,5-årig gammal raggare med mustasch och skinnväst, som jobbar som bilmekaniker och är gift sedan 25 år tillbaka med Agneta, och de bor i en ganska illa skött villa i ett litet samhälle, de har två rebelliska tonårsbarn och på lördagar tycker Tommy om att klippa gräset och sedan ta sig ett par öl under tiden han putsar på sin motorcykel.

Jag kommer aldrig att bli en Tommy. Dels är jag ingen raggare och har inga intentioner att bli. Jag äger visserligen en skinnväst (som jag tror ligger i Ryssby) men jag har för dålig skäggväxt för att odla en rejäl mustasch. Dessutom är jag inte gift med någon som heter Agneta, och kommer aldrig att bli, och jag är inte heller bilmekaniker. Visserligen tycker jag det är ganska okej att klippa gräset, men jag är - till min fars förtret - inte speciellt intresserad av att putsa på min motorcykel.

Hade jag bara fått den här insikten för 20 år sedan hade jag bytt namn. Fast då hade jag varit tio år gammal och hade jag velat byta namn hade det säkert blivit något jag tyckte var coolt då. Som Jack. Och vem fan heter Jack?!