Och på 18:e dagen sade Gud...

...var där gräs!

Eller något. Jag vet inte vad Gud sa på den 18:e dagen, om jag ska vara helt ärlig. Jag var inte född då. Förmodligen frågade han Adam om maskrosvinet jäst klart ännu, eller om Eva hade några schyssta tips på hur man får bort smultronfläckar från skägget. Jag vet inte! (Sorry, jag har druckit för starkt kaffe och tenderar att bli aningen kaotisk i hjärnan av det.)

Hur som helst. Denna söndag ser ut som en söndag kan göra i neurotiska familjens liv. Katterna rusar runt och tjuter, Emma jobbar aplångt pass på psyket och jag sitter hemma och korrekturläser en tidning (det är Linux hit och surround-system dit) för att komma i fatt med produktionen. Egentligen skulle hela tidningen vara klar i fredags, men det gick åt helvete. Så därför måste jag idag korrekturläsa cirka 30 sidor och skriva en recension av en skrivare. Ballt. Tur att man inte har sextontusen andra saker man skulle behöva lägga sin söndag på.

Till saken!

När jag var nere i köket för att hämta en till kopp alldeles för starkt kaffe så noterade jag något på baksidan. Gräs! Ja, gräs! Grönt gräs som efter gårdagens tokregn tydligen beslutat sig för att titta fram. Det är inte mycket. Väldigt tunt och fläckvis, ungefär som en 15-årings skäggväxt (eller min). Men ändå. Det är grönt!

IKEA - dröm eller mardröm

Igår var vi på IKEA - igen. Så fort vi får, något som med lite god vilja kan kallas , ordning i lägenheten upptäcker vi saker som saknas. Igår upptäckte vi att vi var tvugna att köpa tre Billybokhyllor för att kunna packa upp de sista lådorna. I de sista lådorna ligger "kontorsgrejjor". Dessa behöver stå i arbetsrummet. I arbetsrummet är bokhyllorna fyllda med böcker. Det ligger böcker på böckerna, över bokhyllorna och under bokhyllorna. För att kunna plocka upp kontorsgrejjorna behövde vi alltså tre Billybokhyllor i vardagsrummet att flytta alla böckerna till. Vi hade redan en Billy i ek i vardagsrummet, redan fylld av Tommys asiatiskt härstammade C-actionfilmer. Eftersom den väggen ändå såg tom ut så kom vi på att vi kunde ju köpa tre bokhyllor till. För att få det lite loungeliknande var vi även tvugna att ha vitrinskåpsdörrar till två av bokhyllorna. Enkelt. Tills vi kom till IKEA. Bokhyllorna vägde 40kg styck och var enorma. Tack Maria för att din pappa är på en stor båt och att han inte behöver sin bil. Trots stor bil satt jag inpackad i passagerarsätet som ett trafficingoffer hela hemresan. Vågar inte tänka på hur jag tvingats färdas om vi haft vår bil.

Tidigare i veckan var det absolut nödvändigt att ha en läsfåtölj. Även den från IKEA. Jag hade provsuttit den tidigare, och visste att den var helt underbar. För att den skulle vara helt underbar behövdes så klart även den tillhörande fotpallen. Visst har vi soffor och fåtöljer sedan tidigare i lägenheten som det går att sitta och läsa i. Problemet ligger i alla dessa fönster som lägenheten försetts med. Det var alltså tidigare helt omöljigt att sitta och läsa någonstans utan att kunna bli iakttagen ur tre olika vinklar. Okända människor kunde alltså stå och spionera på oss när vi satt och läste - en otäck känsla. (Jag kan medge att det ganska psykotiskt så här i skrift.)

Jag antar att vi måste vara lite psykiskt missanpassad för att åka till IKEA flera gånger i veckan för att konstatera att ju mer vi handlar, desto längre från en fungerande, färdig lägenhet kommer vi.

Backstage

Att ha backstagebiljetter till Swedenrock-lördagen och därmed till Motörhead är så jävla tufft att det inte går att beskriva.

Det ger mig klädångest. Vaffan ska jag ha på mig? Jag kan ju inte ha mina nya högklackade vita Tigerskor, som är så snygga att jag blir yr, hur gärna jag än vill. Jag kan inte ha mina supertighta svarta manchesterbyxor som är ursnygga - dragkedjan har gått sönder. Jag hittar inte min svarta skinnkjol som jag köpte under min jag-ska-tatuera-flames-på-underarmarna-period. Mina vita gympadojjor känns opraktiska eftersom det är lerigt (jag tror det är är ett festivalmåste med lera). Och så fortsätter det...

Det är inte första gången i mitt liv jag inte har skor och kläder som passar
tillfället. Till och med Tommy ska shoppa. Så jag behöver inte ens ha dåligt samvete!

Upptrappad arbetsplatsrelaterad neuros

Japp. Inte blev det bättre helgdag 2 på den här avdelningen. Idag inte barar nonchalerasjag indirekt, utan även direkt. Får jag svar på direkta tilltal? Knappast.

Nu vet jag i alla fall vad jag gör här förrutom att dela mediciner. Jag gör allt som skötarna tycker är tråkigt. Uppenbarligen är de pisstrista sysslorna "systersysslor". (DVS gå ut med soporna, städa toaletter, städa sköljrum etc.)

Fan vad det suger att ha tagit studielån i tre år för att få så pass betungande arbetsuppgifter.

Heltidsarbete+Flytt=Ta mig härifrån

Gräsligt. Fruktansvärt. Smutsigt. Stökigt. Kaotiskt. Ohållbart. Vedervärdigt. Ja, det finns många ord som beskriver hur vår lägenhet ser ut nu. Ja, nu är det jag som gnäller, men det finns faktist inget annat att göra än att gnälla.

Jag sitter på jobbet, är på en avdelning idag där det inte finns ett piss att göra. Min enda funktion är att dela ut tabletter, som om de vore godispåsar i en fiskedamm på barnkalas. Jag känner mig fruktansvärt överflödig och surt nog känner jag mig utfryst av mina sk. arbetskamrater. De har jobbat i hop i en evighet, eller aningen längre, och har uppenbarligen ingenting att säga till mig. Till varandra har de sjukt mycket att säga. En av tjejerna skrattar dessutom så förbannat högt att jag vill slå henne på käften. I normala fall hade jag inte brytt mig så mycket om att jag inte har något att göra, utan slagit mig ned framför datorn och slösurfat. Eller tittat på TV. Eller läst en jävla tidning, eller vad fan som helst.

Idag känns det så förbannat extrasurt att jag sitter här och är meningslös istället för att vara hemma och ordna upp den gräsliga, fruktansvärda, smutsiga, kaotiska, ohållbara vedervärdigheten i lägenheten. Det är ju helt omöjligt att få någon ordning på allt, alla kartonger som ska packas upp, och alla möbler som ska fixas när både Tommy och jag jobbar heltid. Det hade säkerligen varit lättare om vi jobbat heltid samtidigt. Nu jobbar jag varenda helg och varenda kväll, och Tommy drar till jobbet på dagarna. Igår var jag faktist ledig hela dagen, vilket passade otroligt bra eftersom Tommy hade något jobbjippo hela dagen. Det ÄR verkligen svårt att försöka plocka upp och fixa själv, eftersom man vill ha den andres åsikt om var saker ska ligga och möbler stå.

Det är deprimerande att ha gått och längtat efter den här flytten i över ett halvår, när det visade vara nästa lika arbetssamt som att plocka upp kattbajs ur kattlådan.