Jag sitter nu, svettig och äcklig, i vår lila soffa på andravåningen i vår nya bostadsrätt! Surfar via trådlöst bredband och väntar på att Telias kundtjänst ska svara i telefon och förklara varför vårt betalkort inte fungerar. Vi får nämligen bara in fyra kanaler. Det saknas rätt många. Men det är en bagatell! Huset är fyllt av flyttlådor och nu ska allt packas upp. Men vi är inflyttade! Och jag kan inte riktigt förstå det än. Det är galet.
Eftermiddagen går i städandets tecken. I alla fall för undertecknad, som till skillnad mot Emma slipper gå till jobbet även på söndagar. Nu har jag städat hela badrummet, med väggar och golv och allt som hör där till (tak?) och frostat av och rengjort frysen. Därför är en matpaus välförtjänt.
Och vad gör man då? Ägnar man denna lilla stund åt att njuta av naturen från balkongen, ta en promenad, läsa ur ett klassiskt litterärt mästerverk eller bara vila lite på soffan? Nej. Man sätter sig och bloggar, likt den idiot man är.
Jag tänkte blogga om en av våra två katter. Selma. En liten svart katt som är allmänt konstig. Idag fick jag dessutom reda på något nytt om henne. Jag borde anat det utifrån den kolsvarta pälsen, men inte kunde jag förutse att det var så illa... Vår katt är ett popoffer! Hon vägrar hårdrock!
För att göra städandet lite roligare satte jag nämligen på Ozzys nya platta (tuff). Tre låtar in i plattan så var det något som överröstade rocken. Det lät som en mistlur och källan var en mycket irriterad Selma. Hon satt framför högtalarna och skrek som en galning. Inte förrän jag stängde av musiken tystnade hon och återgick till att göra sådant som katter gör; äter, sover, fäller hår, springer, purrar och fäller hår. Jag satte på musiken igen. Samma resultat. Bytte till en annan hårdrocksplatta. Samma jävla tjutande.
Jag tänkte dock inte städa utan musik, så i ren desperation satte jag på det enda lugna jag kunde hitta - av någon anledning sjukligt astråkiga Wilco. Halvvägs in i första plinka-plonka-låten började jag kräkas och tappa hår i ren avsmak, men det var i alla fall bättre än att dö av tystheten. Fast Selma var nöjd och glad. Hon gillar tydligen smörjan! Det är ju själva fan också...
Tur att vår andra katt, Lemmy, gör skäl för sitt namn och gärna sitter framför högtalarna när de snurras både Metallica, Megadeth och Motörhead.
Bah! Sitter på jobbet (igen) och är förbannad (igen). Idag är irritationen flerbottnad:
1) Jag sitter på jobbet när jag borde vara hemma och städa/packa/plocka inför flytten.
2) Tommy är och firar morsdag när han borde vara hemma och städa/packa/plocka inför flytten.
3) Tommy är och firar morsdag och har tagit sig dit med hjälp av vår enda bil, vilket automatiskt leder till att jag är strandsatt på psyket hela dagen. (Jobbar 07-20 med två timmars lunch, som idag måste tillbringas i ett kräkfult personalrum).
4) Jag skulle träffat Martina med bäbisLova idag, men kan inte för att Tommy firar morsdag, och har tagit med sig bilen.
5) Jag skulle träffat Martina med bäbisLova igår, men hade inte tid pga all städning/packning/plockning inför flytten.
6) När vi väl städar/packar/plockar inför flytten slutar Tommy i stort sett konversera. Han säger "uhh", "suck", "stön", "uärrgghh", "fyy faan vad tråkigt det här är" och "nu är det ju snart klart". Sista meningen är en total osanning, eftersom hela lägenheten ser ut som Hiroshima gjorde när det begav sig.
7) När vi städar/packar/plockar försöker jag strukturera upp det, för att någonting över huvud taget ska bli gjort. Med andra ord säger jag ex: "Tommy du städar ur torktumlaren så tar jag köksskåpen". Tio minuter senare springer han omkring med en gigantisk svart sopsäck och slänger mat från kylskåpet. När jag frågar varför säger han "åh, jag är så disträ".Både jag och han vet att den egentliga anledningen är att han tycker saken han blev tilldelad att göra var för tråkig, så han gör något annat, totalt meningslöst istället.
Slutsats: Jag är en hemsk flickvän som tvingar min pojkvän göra tråkiga städsaker. Dessutom är jag livegen och har snart inga kompisar. Framförallt kommer jag aldrig få träffa Martina och bäbisLova igen.
Det är synd om mig.
Jag är en arbetsnarkoman. Det har jag alltid varit. Jag vill hela tiden starta nya projekt, och Internet ger mig hur mycket möjligheter som helst. Det är ett problem. För jag kan hur mycket som helst och skulle kunna starta och driva massor av projekt. Men egentligen vill jag inte. Jag vill göra som alla andra och kunna slappa på min fritid. Ibland inte göra någonting utan bara titta på TV, läsa en bok eller bara sitta och klottra som gubbar på ett papper.
Men gör jag det får jag dåligt samvete för att jag slösar bort tid som jag borde lägga på att jobba. Och sedan blir jag sur på mig själv för att jag får dåligt samvete, för varför skulle jag lägga ner all ledig tid på att jobba? Jag behöver inte jobba på min lediga tid. Jag behöver inte starta några projekt. Jag har ett bra jobb och tjänar helt okej med pengar. Nyligen förlorade jag en massa domännamn på grund av strul med betalningslösningen. Det var tragiskt, fast skönt på något sätt.
Sedan tänker jag att jag kommer ångra mig när jag blir gammal. Att jag kommer sitta och tänka ”fan att jag inte startade det där projektet, lyckades och blev miljonär”. Men å andra sidan, så jävla roligt är det inte att jobba en massa. Och jobbar jag en massa så förstör jag kroppen och dör innan jag blir gammal.
Det är ett helsike att vara arbetsnarkoman. Speciellt om man dessutom är neurotisk. Jag önskar att jag hade lite mer slackergener i kroppen. Hur som helst. Nu har jag skrivit det här, och det betyder att jag faktiskt på sätt och vis har jobbat lite. Inte för att en blogg är ett jobb, men det är i alla fall en praktiskt sysselsättning. Så... Så...
Fan.
Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Nu ska jag ta en kopp kaffe och SMS-terrorisera Emma, för hon jobbar nattskift den stackarn.
Igår köpte jag och Emma en fåtölj. En begagnad fåtölj av samma sort som en soffa vi kommer att ha i vår nya lägenhet. Det är röd och lite urtvättad, och grymt skön att sitta i. Prutade ner den till 400 kronor och lyckades med lite våld, god vilja och tålamod (en egenskap som Emma är betydligt bättre på än mig) lyckades vi få in fåtöljen i vår pyttelilla Peugeot 206.
Nu står den här i hörnan av rummet och mitt uppdrag idag är att skrika på katterna varje gång de försöker kloa på vår nya möbel. De bägge busarna vill nämligen markera fåtöljen som sitt revir, vilket de gör genom att kloa.
Lemmy kloar, jag skriker, Lemmy springer och gömmer sig, Selma hoppar upp i fåtöljen och börjar kloa, jag skriker, Selma springer och gömmer sig, Lemmy attackerar Selma och fortsätter sedan till fåtöljen för att kloa igen, jag skriker, han gömmer sig och Selma går till nytt anfall mot fåtöljen... Det är krig! Snart kommer jag själv att börja kloa tills Emma kommer hem från jobbet och skriker på mig.
Fåtöljen på bilden är vit. Vår är röd.
I övrigt är jag inne på sista sjukskrivningsveckan. Jag mår mycket bättre, men är av naturliga skäl trött och sliten. Antalet tabletter har trappats ner så nu har jag bara 15 stycken om dagen. Arbetsnarkoman som jag är börjar det nu klia i fingrarna och tristessen över att sitta hemma gör sig påmind. Men jag tvingar mig till vila.
Nu har jag jobbat ett tag inom psykiatrin. På de flesta avdelningarna som finns här, och samtliga existerande tider, dvs; dag-, kväll- och nattpass. Just nu sitter jag och dokumenterar. Klockan är kvart i fyra (03:45), och ungefär en tredjedel av mina hjärnceller har somnat, den andra tredjedelen är trött-fnittriga och den sista tredjedelen har sjuk humor. En kombination som kan resultera i katastof. Sist jag mina hjärnceller intog detta läge vid dokumentationsdags började mina formuleringar spåra ur. Den gången hittade en skötare mig vid datorn, när jag satt och asgarvade över en mening jag skrivit in i journalen. Den löd ungefär "en slickepinnestor böld hade under dagen materialiserat sig på patientens vänstra bröst". Skötaren förstod inte det roliga i formuleringen. Jag strök meningen och skrev om den på korrekt journaliska.
Nu ska jag skriva i journal igen, och skötarna som jobbar känner mig inte. Tänk om de inte förstår att jag bara är trött, tänk om de tror att jag är galen! Jag vill definitivt inte bli inspärrad här och riskera att övertrötta sjuksköterskor skriver dryga och låg-humoristiska anteckningar i min journal! Eller värre - tänk om de inte stoppar mig, och jag verkligen signerar mina ironisk-pretentiösa anteckningar. Då finns risken att någon kommer på att jag inte är den präktiga, korrekta och utomordentligt goda människa, som folket här ute fått för sig att jag är. Tänk om de kommer på att jag egentligen är en dryg, cynisk och misantropisk neurotiker. That would be fun!
Idag är det bara 13 dagar kvar tills vi flyttar till vår sjukt stora nya bostadsrätt. Emma jobbar emellertid nattskiftet idag, så hennes dygnsrytm blir fel. Vilket gör att det egentligen bara borde vara 12 dagar. Och om man då även tar med faktumet att hon sover nästan hela morgondagen, blir det bara 11 dagar. Det räknade vi ut idag.
Så om bara 11 dagar kommer vi att sova i vårt nya hem. Här är några saker som jag tycker är bra med vårt nya hem:
I går fick Tommy permission över natten. Vilket kändes helt underbart, trots den oroväckande känslan av just "permission", vilket för mina tankar till att Tommy egentligen sitter i fängelse, och inte ligger på sjukhuset. Vi hade fixat sofforna så att vi skulle kunna ta igen allt mys vi gått miste om de senaste dagarna. Vi skulle, som alla vuxna par gör, titta på Eurovision Song Contest. De flesta bidragen fick oss att antingen skratta oss blöta i kalsonger/trosor eller somna i ett par minuter.
När The Ark var på scen fick vi pyttskinn/gåshud, håret reste sig i nacken och vi slutade för en stund att älska varandra. Vi älskade Ola Salos älskande med kameran. FFS! Ett så underbart, karismatiskt flirtande med kameran har aldrig tidigare skådats. Vi satt jämte varandra i soffan, och funderade på varsit håll vad som skulle krävas för att få ha sex med Ola. (Tommy skulle aldrig erkänna att han verkligen tänkte så, med det vet jag att han gjorde).
När röstningen började höll jag på att bli tvungen att ringa psykakuten. Jag började hallucinera och trodde jag var synsk. Jag visste, redan André Pops (och de andra ländernas motsvarigheter), vad för poäng de skulle dela ut. Vartenda land. Det riktigt kusliga var att jag inte logiskt kunde räkna ut detta baserat på vilken låt som var bäst. Efter att ha suttit med en hjärtfrekvens på 3 gånger den normala, kallsvettats och fått en enorm ångestattack pga den nytillkomna hallucinosen, berättade jag för Tommy vad som hänt med mig. Skrattande berättade han att det inte var jag som blivit synsk, eller psykotisk för den delen, det var ju så enkelt att grannländerna röstade på varanra.
Fy faan vad naiv jag är, jag som trodde det hela handlade om något så komplext som musik, inte banal politik. Ha ha ha.
Det är torsdagen den 10 maj och klockan är 6:07.Och det här suger. I tisdags vaknade jag med idiotvärk i magen på grund av mitt Crohns. Jag hade haft en del känningar på kvällen, men inget jätteovanligt. SMS:ade chefen om att jag stannar hemma men förmodligen kommer morgonen därpå. Somnade om och vaknade vid 11, då värken passerat gränsen för ”värk” och gått över till helvetessmärtor som gjorde att jag inte kunde stå upp – i alla fall inte om jag inte gick med överkroppen böjd i 90 grader.
Emma föreslog att det vore en god idé att ringa doktorn. Och för en gångs skull höll jag med. Hur fan hon lyckades köra ner mig till sjukhuset med bara ett fungerande knä vet jag inte. Väl inne på sjukhuset fick jag skjuss i rullstol upp till gastroavdelningen för att träffa doktorn direkt. Han klämde på magen, ställde några frågor och beslutade lägga in mig i si så där en vecka, med luddiga tillägg om allhända saker som kan gå åt helvete, så som operation, tunntarmsröntgen och liknande bisarra saker. Resten av tisdagen var rätt lugn, för de proppade i mig en massa smärtstillade, så jag låg mest och sluddrade och somnade och fattade inte så myclet. De gjorde magröntgen utan några större nyheter – min tunntarm ser ”avvikande” ut. Nähä.
Jag vaknade vid 22-tiden på tisdagsnatten av att högerarmen värkte. PVK:n satt fel så de hade pumpat in en massa näringsdropp rakt in i musklerna, så armen var helt uppsvullen och stenhård. Det gjorde mig naturligtvis fullkomligt skräckslagen, så jag bankade på larmknappen till en undersökterska kom in, tog en titt och sa ”ojdå”. Tydligen var det inte så ovanligt för det rinner ändå ut i kroppen efter ett tag. Det har dock fortfarande inte lagt sig helt, även om sjuksystern tyckte att svullnaden gått ner ovanligt fort på onsdagsmorgonen. Jag har lite Wolverine i mig, för läkförmågan har det aldrig varit fel på.
På onsdagen behövde jag ingen smärtlindring alls. Fick ännu mer dropp, kortison med bara en halv liter vätska och ingen mat. Emma var här så gott som hela dagen, Noike och Ola kom och hälsade på. Så jag var inte direkt ensam. Kunde vara uppe och gå, visserligen med droppmaskinen men ändå. Ben och rygg känns inte så bra när man ligger ner för länge.
Och nu är det alltså torsdag. Jag har sovit kasst, för jag har blivit väckt med jämna mellanrum av att droppmaskinen varningspipit på grund av luftbubblor och av gapiga och förvirrade gamlingar ute i korridoren. Och just nu är jag förbannat ensam och misserabel. Det är främst därför jag skriver nu. För jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte ligga här i en sjukhussäng, även om jag fått ett singelrum. Jag är 30 år och alla andra som ligger här är döende gamlingar som är förvirrade och lallar omkring i sjukhusrockar och blöjor utan att veta varken var de är eller när de är. De skriker och gapar dygnet runt.
Hur snälla, trevliga och kompetenta alla sjuksköterskor och undersköterskor är, så kan jag bara beskriva allt med ett ord: ångest. Jag ska inte ligga här. Jag ska vara hemma och packa flyttlådor med min fästmö. Leka med våra katter och spela gitarr. Träffar kompisar och familj. Jobba och sedan sova i vår stora säng. Laga god mat och garva åt dåliga komedier. Planera framtid och må bra. Se fram emot att vi snart kan sitta på vår uteplats och äta frukost i sommarsolen. Allt det där, och definitivt inte ligga fastande i en satans sjukhussäng, kopplad till en apparat som väsande droppar vitblaskig sörja in i mitt blod.
Fy fan vad jag hatar det här.
Tommy påpekar ofta "lyft med knäna". Jag tog honom på orden. Och skadade menisken. Jag är nu sjukskriven, halt, uttråkad och självömkande. Tommy tyckte synd om mig i ett par dagar, men nu har han fått Chrohnsskov och tycker bara synd om sig själv. Nu ligger vi som två ömkliga, döende invalider i varsin soffa och tittar, ömsom på våra galna katter, ömsom på såpor som var populära inom jag föddes. Eller i alla fall såpor som hade premiär innan jag föddes, men fortfarande inte nått sitt kulmen, eller haft förstånd att lägga ned.
Egentligen vet jag inte vad som är jobbigast. Att jag haltar fram som Quasimodo (eller valfri, haltande och äcklig figur), har ont som Gregory House eller att Tommy mår dåligt. Det är mitt arbete, förr kallat kall, att ta hand om sjuka människor (som Tommy). Men jag blev skadad först, jag fick ont först, det borde vara mest synd om mig. Jag borde få bli omhändertagen och ompysslad. Nej, nu skulle så klart Tommy gå och bli sjuk också. Förbannat otaktiskt av honom.
Ja, ja... Jag fick i alla fall ett par dagar som ensamsjuk. Nu får jag väl ta och återgå till arbetet - som hemsjuksköterska. Åt helvete med den här sjukskrivningen, jag hoppas han betalar bra. Jag vet i alla fall vem som kommer få packa alla tråkiga, och tunga saker inför flytten.
Om 6 dagar har Tommy och jag varit ihop i exakt ett år. Förbannat smärtfritt har det gått. Med vilket jag menar; inga bråk, inget tjafs, inga par-relaterade tårar eller osämja. Förrän nu. Eftersom vi förlovade oss i oktober har vi (uppenbarligen enligt mångas åsikt) tänkt att slå våra påsar ihop på allvar, och gifta oss. Det är ju sådant vuxna männniskor gör. De träffas, förlovar sig och så gifter man sig. Vissa skiljer sig också, men det är inte lika cool-vuxet. Det är bara tragiskt och onödigt. Jag har klargort för Tommy att jag inte tänker gifta mig med honom i en gräddtårteklänning. Att jag inte vill ha ett gigantiskt kyrkbröllop med avlägsna släktingar som vi inte känner som gäster. Vi vill ha ett avslappnat, personligt och mysigt bröllop. Den egentliga anledningen till ett litet bröllop är att Tommy annars kommer få scenskräck och lägga sig i fosterställning och gunga under predikstolen. (Det hände faktist en gång när han beställde pizza utan ost, men fick den utan tomatsås istället. Han låg dock under bordet den gången, inte predikstolen. Vi dinerar sällan i kyrkan). Vi är således fullkomligt överens om hur vi vill ha vårt någon-gång-i-framtiden-bröllop.
Igår dök ett problem upp. Ett problem så stort att vi faktist hade skilda åsikter! För allra första gången i alltings historia har vi en meningsskiljaktighet som inte går att lösa på 20 sekunder (eller en avsugning). Efternamnet. Mitt efternamn är ett gammalt hederligt soldatnamn, med vacker innebörd. Tommy har Sveriges vanligaste efternamn. Han kan inte byta. Jag vill inte byta. Våra bevekelsegrunder till varför vi vill behålla våra namn är olika, men helt jämna. Jag har visst övertag genom ovanligheten, och han har ett visst marknadsmässigt övertag. Han tycker vi ska kompromissa genom att ha dubbla efternamn. Jag tycker att dubbla efternamn blir kasst om vi skaffar barn. Då kommer de få dubbla efternamn, och när de sen ska gifta sig så kanske de träffar en kille med dubbelt efternamn, vilket leder till fyrdubbelt efternamn, så om X-antal generationer kommer människor heta Svensson-Rask-Nilsson-Wahlbeck-Berg-Karlsson-Molander-Östergård-Strid.
Och en sådan utveckling vill jag inte bidra till!
Igår fick både Emma och jag jobba över. Jag jobbade över för att jag behövde hinna skriva klart ett antal sidor med IT-nytt. Mitt problem var att jag hade svårt att hitta vettiga konsumentrelaterade nyheter och högupplösta produktbilder. Emma fick jobba över för att hon var tvungen att ta hand om en stackars man som drabbats av delirium.
Det sätter lite perspektiv på vad vi gör. Emma arbetar med att rädda livet på folk. Jag arbetar med att tala om för folk hur många bläckpatroner det sitter i Canons nya fotoskrivare.
Så det är inte konstigt att jag är galet stolt över vad min bättre hälft sysslar med, även om jag också känner mig lite nyttig ibland när jag hjälper folk med sina datorer. Det går inte att jämföra, men ändå. Någon måste ju göra det. Även om det känns löjligt ibland.
Alla som någon gång har flyttat vet att man springer iväg och skaffar flyttlådor till förbannelse, och sedan säger till närmsta person:
"Tror du att de här lådorna räcker?"
Varpå den andra personen säger:
"Absolut! Det kan inte behövas fler."
Den andra personen har alltid fel. Det behövs alltid fler lådor. Mycket fler lådor. En satans massa fler lådor, för att vara lite mer exakt.
Idag är det 27 dagar kvar tills vi flyttar till vår stora bostadsrätt. Vårt nybyggda, grymma hem. Och igår började vi packa så smått. Vi rensade ur förrådet och städade undan i köket. Och jag måste säga att ett förråd aldrig varit så prydligt och korrekt fyllt som vårt. Inte i hela mänsklighetens historia har det funnits ett så välplanerat förråd som vårat. Garanterat. Från fullständigt proppfullt kaos till rymligt och paketerat mirakel.
Jag trodde jag skulle ha mer ont i kroppen idag, men det är faktiskt inte så farligt. Än. Det känns, absolut, men ryggen verkar ha hållt i alla fall. Min bättre hälft har kvällsskiftet idag, så hon sover fortfarande, men för min del kan jag säga att det är sällan jag sover så tungt och skönt som jag gjort i natt. Detta trots att både diskmaskin och tvättmaskin varit igång, samtidigt som våra två katter lekt som galningar med alla lådor och utspridda saker.
Nu ska jag skriva nyheter till en publikation, och lyssna på Eldkvarns nya Svart Blogg (om jag kan höra något över kacklandet från kollegan Fröken Marty Feldmans Ögon i rummet bredvid).
