En arbetsnarkomans nattbekännelser

Jag är en arbetsnarkoman. Det har jag alltid varit. Jag vill hela tiden starta nya projekt, och Internet ger mig hur mycket möjligheter som helst. Det är ett problem. För jag kan hur mycket som helst och skulle kunna starta och driva massor av projekt. Men egentligen vill jag inte. Jag vill göra som alla andra och kunna slappa på min fritid. Ibland inte göra någonting utan bara titta på TV, läsa en bok eller bara sitta och klottra som gubbar på ett papper.

Men gör jag det får jag dåligt samvete för att jag slösar bort tid som jag borde lägga på att jobba. Och sedan blir jag sur på mig själv för att jag får dåligt samvete, för varför skulle jag lägga ner all ledig tid på att jobba? Jag behöver inte jobba på min lediga tid. Jag behöver inte starta några projekt. Jag har ett bra jobb och tjänar helt okej med pengar. Nyligen förlorade jag en massa domännamn på grund av strul med betalningslösningen. Det var tragiskt, fast skönt på något sätt.

Sedan tänker jag att jag kommer ångra mig när jag blir gammal. Att jag kommer sitta och tänka ”fan att jag inte startade det där projektet, lyckades och blev miljonär”. Men å andra sidan, så jävla roligt är det inte att jobba en massa. Och jobbar jag en massa så förstör jag kroppen och dör innan jag blir gammal.

Det är ett helsike att vara arbetsnarkoman. Speciellt om man dessutom är neurotisk. Jag önskar att jag hade lite mer slackergener i kroppen. Hur som helst. Nu har jag skrivit det här, och det betyder att jag faktiskt på sätt och vis har jobbat lite. Inte för att en blogg är ett jobb, men det är i alla fall en praktiskt sysselsättning. Så... Så...

Fan.

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Nu ska jag ta en kopp kaffe och SMS-terrorisera Emma, för hon jobbar nattskift den stackarn.