Jag-nästan en rockstjärna!

Sitter på jobbet och gör systersaker. För tillfället slösurfar jag. Även det är en systeruppgift, eftersom det hindrar mig från att somna, vilket jag mer än gärna skulle göra just nu. Ju längre jag jobbat inom psykiatrin, desto säkrare har jag blivit på att psykiska sjukdomar är smittsamma. I natt jobbar jag på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning), och här verkar man kunna bli smittad av det mesta. Hade suttit och förfasat mig över detta, och sett hela min framtid gå till spillo, när jag slösurfade in på aftonbladet. Där fanns en lista över hur hög status olika yrken har. Till min stora förtjusning har sjuksköterskeyrket nästan lika hög statur som rockmusiker. Jag är alltså nästan en rockstjärna! Så sjukt tufft.

I och för sig tycker jag ordet status, och allt som relaterar till det ordet är ganska motbjudande. (Så länge det inte handlar om den sortens status som man skriver i en journal. Det är inte äckligt, bara ett nödvändigt ont dokumenterande). I vilket fall som helst så hamnade jag på plats 46, rockmusiker på plats 45, och precis under mig hamnade kronofogde. Jag har ännu inte bestämt mig om det är en förolämpning att vara klassad i en en statustabell och hamna jämte kronofogde. Förbannat kul är det också att Tommys jobb inte finns med på listan över huvud taget. Han vägrar kalla sig journalist, vilket är en jävla tur, efter som journalister hamnar på plats 25.

Det som stör mig mest är trots allt att idrottsproffs hamnar på plats 11. Jag menar, hur fan kan idrottsproffs, som inte ens behöver tänka ha så hög status. Min teori är att människor som springer fort som tåget och hoppar högre än kängrur gör det för att kompensera ett bristande intellekt. Det handlar inte om fördomar, det är en teori.