Morgondepp på sjukhus

Det är torsdagen den 10 maj och klockan är 6:07.Och det här suger. I tisdags vaknade jag med idiotvärk i magen på grund av mitt Crohns. Jag hade haft en del känningar på kvällen, men inget jätteovanligt. SMS:ade chefen om att jag stannar hemma men förmodligen kommer morgonen därpå. Somnade om och vaknade vid 11, då värken passerat gränsen för ”värk” och gått över till helvetessmärtor som gjorde att jag inte kunde stå upp – i alla fall inte om jag inte gick med överkroppen böjd i 90 grader.

Emma föreslog att det vore en god idé att ringa doktorn. Och för en gångs skull höll jag med. Hur fan hon lyckades köra ner mig till sjukhuset med bara ett fungerande knä vet jag inte. Väl inne på sjukhuset fick jag skjuss i rullstol upp till gastroavdelningen för att träffa doktorn direkt. Han klämde på magen, ställde några frågor och beslutade lägga in mig i si så där en vecka, med luddiga tillägg om allhända saker som kan gå åt helvete, så som operation, tunntarmsröntgen och liknande bisarra saker. Resten av tisdagen var rätt lugn, för de proppade i mig en massa smärtstillade, så jag låg mest och sluddrade och somnade och fattade inte så myclet. De gjorde magröntgen utan några större nyheter – min tunntarm ser ”avvikande” ut. Nähä.

Jag vaknade vid 22-tiden på tisdagsnatten av att högerarmen värkte. PVK:n satt fel så de hade pumpat in en massa näringsdropp rakt in i musklerna, så armen var helt uppsvullen och stenhård. Det gjorde mig naturligtvis fullkomligt skräckslagen, så jag bankade på larmknappen till en undersökterska kom in, tog en titt och sa ”ojdå”. Tydligen var det inte så ovanligt för det rinner ändå ut i kroppen efter ett tag. Det har dock fortfarande inte lagt sig helt, även om sjuksystern tyckte att svullnaden gått ner ovanligt fort på onsdagsmorgonen. Jag har lite Wolverine i mig, för läkförmågan har det aldrig varit fel på.

På onsdagen behövde jag ingen smärtlindring alls. Fick ännu mer dropp, kortison med bara en halv liter vätska och ingen mat. Emma var här så gott som hela dagen, Noike och Ola kom och hälsade på. Så jag var inte direkt ensam. Kunde vara uppe och gå, visserligen med droppmaskinen men ändå. Ben och rygg känns inte så bra när man ligger ner för länge.

Och nu är det alltså torsdag. Jag har sovit kasst, för jag har blivit väckt med jämna mellanrum av att droppmaskinen varningspipit på grund av luftbubblor och av gapiga och förvirrade gamlingar ute i korridoren. Och just nu är jag förbannat ensam och misserabel. Det är främst därför jag skriver nu. För jag tycker synd om mig själv. Jag vill inte ligga här i en sjukhussäng, även om jag fått ett singelrum. Jag är 30 år och alla andra som ligger här är döende gamlingar som är förvirrade och lallar omkring i sjukhusrockar och blöjor utan att veta varken var de är eller när de är. De skriker och gapar dygnet runt.

Hur snälla, trevliga och kompetenta alla sjuksköterskor och undersköterskor är, så kan jag bara beskriva allt med ett ord: ångest. Jag ska inte ligga här. Jag ska vara hemma och packa flyttlådor med min fästmö. Leka med våra katter och spela gitarr. Träffar kompisar och familj. Jobba och sedan sova i vår stora säng. Laga god mat och garva åt dåliga komedier. Planera framtid och må bra. Se fram emot att vi snart kan sitta på vår uteplats och äta frukost i sommarsolen. Allt det där, och definitivt inte ligga fastande i en satans sjukhussäng, kopplad till en apparat som väsande droppar vitblaskig sörja in i mitt blod.

Fy fan vad jag hatar det här.