Flyttstädningsneuros

Bah! Sitter på jobbet (igen) och är förbannad (igen). Idag är irritationen flerbottnad:

1) Jag sitter på jobbet när jag borde vara hemma och städa/packa/plocka inför flytten.

2) Tommy är och firar morsdag när han borde vara hemma och städa/packa/plocka inför flytten.

3) Tommy är och firar morsdag och har tagit sig dit med hjälp av vår enda bil, vilket automatiskt leder till att jag är strandsatt på psyket hela dagen. (Jobbar 07-20 med två timmars lunch, som idag måste tillbringas i ett kräkfult personalrum).

4) Jag skulle träffat Martina med bäbisLova idag, men kan inte för att Tommy firar morsdag, och har tagit med sig bilen.

5) Jag skulle träffat Martina med bäbisLova igår, men hade inte tid pga all städning/packning/plockning inför flytten.

6) När vi väl städar/packar/plockar inför flytten slutar Tommy i stort sett konversera. Han säger "uhh", "suck", "stön", "uärrgghh", "fyy faan vad tråkigt det här är" och "nu är det ju snart klart". Sista meningen är en total osanning, eftersom hela lägenheten ser ut som Hiroshima gjorde när det begav sig.

7) När vi städar/packar/plockar försöker jag strukturera upp det, för att någonting över huvud taget ska bli gjort. Med andra ord säger jag ex: "Tommy du städar ur torktumlaren så tar jag köksskåpen". Tio minuter senare springer han omkring med en gigantisk svart sopsäck och slänger mat från kylskåpet. När jag frågar varför säger han "åh, jag är så disträ".Både jag och han vet att den egentliga anledningen är att han tycker saken han blev tilldelad att göra var för tråkig, så han gör något annat, totalt meningslöst istället.

Slutsats: Jag är en hemsk flickvän som tvingar min pojkvän göra tråkiga städsaker. Dessutom är jag livegen och har snart inga kompisar. Framförallt kommer jag aldrig få träffa Martina och bäbisLova igen.

Det är synd om mig.