Och på 18:e dagen sade Gud...

...var där gräs!

Eller något. Jag vet inte vad Gud sa på den 18:e dagen, om jag ska vara helt ärlig. Jag var inte född då. Förmodligen frågade han Adam om maskrosvinet jäst klart ännu, eller om Eva hade några schyssta tips på hur man får bort smultronfläckar från skägget. Jag vet inte! (Sorry, jag har druckit för starkt kaffe och tenderar att bli aningen kaotisk i hjärnan av det.)

Hur som helst. Denna söndag ser ut som en söndag kan göra i neurotiska familjens liv. Katterna rusar runt och tjuter, Emma jobbar aplångt pass på psyket och jag sitter hemma och korrekturläser en tidning (det är Linux hit och surround-system dit) för att komma i fatt med produktionen. Egentligen skulle hela tidningen vara klar i fredags, men det gick åt helvete. Så därför måste jag idag korrekturläsa cirka 30 sidor och skriva en recension av en skrivare. Ballt. Tur att man inte har sextontusen andra saker man skulle behöva lägga sin söndag på.

Till saken!

När jag var nere i köket för att hämta en till kopp alldeles för starkt kaffe så noterade jag något på baksidan. Gräs! Ja, gräs! Grönt gräs som efter gårdagens tokregn tydligen beslutat sig för att titta fram. Det är inte mycket. Väldigt tunt och fläckvis, ungefär som en 15-årings skäggväxt (eller min). Men ändå. Det är grönt!