Nagelneuros

De sista månaderna har jag uteslutet ägnat all min lediga tid (vilket inte är mycket) åt att fila, baslackera, lackera, och överlackera mina naglar. Självklart jag har skött om nagelbanden också.

Det låter ytterst fåfängt. Jag har under hela tiden trott att det beror på att det enda som visar min personlighet med full sjuksköterskemundering på, är just naglarna. Och håret. Jag går till min underbare frisör en gång i månaden, och uppmuntrar honom att göra allt för att jag inte ska se ut som en sjuksköterska.

Egentligen har jag ingen aning om varför jag inte vill se ut som en sjuksköterska, förrutom att de per definition är präktiga, tråkiga, livlösa undersåtar till läkaren. Min raka motsats med andra ord. Igår morse vaknade jag och satte på mig svarta "finbyxor", en vit skjorta, KNÄSTRUMPOR och nätta, SÖTA skor. Med en vit, ganska tight rock utanpå detta såg jag ut som ett urexempel på en präktig, tråkig, livlös människa. Och jag gillade det!

Antingen har jag vaknat upp ur en flera års lång psykos eller så är det bara ännu en nyck hos en ordinär neurotisk Emma.